Vilken är egentligen den viktigaste utmaningen för svenska arbetarrörelse egentligen. Debatten och därmed kritiken handlar om att rörelsen måste välja väg, höger eller vänster. Debatten känns väl igen av de flesta, den tar sig uttryck i etiketter som traditionalister och förnyare, Mona är höger osv.
Det är klart att frågan om höger/vänster är viktig, men jag blir så trött över att vi tillmäter den allt för stor betydelse i den meningen att vi tillåter oss att tro att svensk arbetarrörelse är höger. Det är här vi går bort oss, det är här vi låter andra än vi själva styra debatten om vad som är målen och vad som är medlen. Svensk arbetarrörelse är och har varit sinnebilden av en pragmatisk, verklighetsförädrande vänsterrörelse. Låt oss inte tro nåt annat.
En tidigare kollega till mig sa alltid att arbetarrörelsens styrka är att vi vet när bussen går. Vår styrka har alltid varit förankringen i vardagen, att beskriva problemet och också haft kraften att förändra. Styrkan har alltid legat i reformismen och pragmatiken. Beigt, men samhällförändrande!
Ibland när debattens vågor går höga om höger- eller vänstersossar undrar jag om vi inte har tappat fokus på det som är viktigt. Jag menar att visionen om det klasslösa samhället är precis lika hållbar och levande nu som tidgare, men vi har tappat fokus på förändringen. I och med det lämnas fältet öppet för andra som med helt andra ideologiska förtecken upplevs som förändringskrafter. För det handlar i grunden om det, människor vill ha det bättre, folk vill ha förändring och ser man inte att det är arbetarrörelsen som är den kraften kommer man att välja en annan kraft.
Nej, det är dags att fokusera på det som är viktigt. Formulera politiken som reformerar samhället till ett bättre ställe för de många människorna. Och så lägger vi tjafset åt sidan en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar