söndag 3 april 2011

Vem är kunskapssamhället till för egentligen?

Varje generation upplever sig leva i en brytningstid. Det ligger kanske i sakens natur, att längta efter att få vara en del av historiens vingslag. Problemet är ju att det är först i efterhand man vet hur det egentligen förhöll sig. Det epokskifte som vi i alla fall upplever är vi genomgår nu är övergången från industrisamhället till det s k  kunskapssamhället.

Det är med skräckblandad förtjusning jag som socialdemokrat ställs inför detta omvandling. Skräcken därför jag vet vem som alltid, alltid drar nitlotten. De med kortast utbildning och de med de svagaste nätverken, kort och de med minst tillgång till nödvändiga resurser. Såväl ekonomiska som sociala. Förtjusning därför att jag som reformist ser enorma möjligheter att förbättra samhället när hjulen ändå börjat snurra.

Göran Persson och många andra socialdemokratiska politiker satte på 90-talet upp målet om att hälften av alla 25-åringar skulle ha påbörjat en högskoleutbildning. Oerhört framsynt om vi vill ligga i framkant och ta täten i samhällsutvecklingen. Det är nu dags att komplettera detta mål med ett klart och tydlig målsättning för övriga utbildningsinriktningar. Många yrkesgymnasiala yrkesutbildningar går en ökenvandring idag därför att de inte finns i ett sammanhang. Har har vi som rörelse inte gjort läxan.

Idag har vi en regering som faktiskt vill fortsätta ökenvandringen. Yrkesutbildningarna ska uppenbarligen vara något för de utan s k läshuvud. Lärlingsutbildningen, borttagandet av den allmänna behörigheten till högskolan och försämringarna av komvux leder åt fel håll. Om vi menar allvar med kunskapssamhället behöver utbildningssystemet istället formas så att människor faktiskt hela tiden kan få tillgång till mer kunskap. Inte mindre. Regeringens politik leder till en förstärkning av klassamhället vid första anblicken, men vad det är som är värre är att den leder till en ökenvandring för hela samhället. Utan kompetenta löntagare, beredda att utveckla och ta initiativ stannar utveckliongen av och då försvinner grundbulten för det välfärdssanhälle vi lever i. Detta är Sveriges niondeklassare insett och söker inte heller yrkesutbildningarna längre.

Jag tror att vi samtidigt som vi tillgängliggör den akademiska utbildningen för fler måste göra så mycket mer. I grunden måste vi förskjuta värderingarna i skolan. Begreppet skoltrötta elever bör kallas för vad det egentligen är, nämligen en elevtrött skola. Vi måste växla upp den pedagogiska utvecklingen och verktygen för de som behöver den mest, oavsett vilken inriktning de läser. Skolan ska öppna dörrar, inte stänga dem!

Vi måste också skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för det livslånga lärandet. Studiefinansieringssytemet är idag en enorm flaskhals. Att "bara" återställa" komvux är inte på långt när tillräckligt. Kongressen 2009 fattade många bra beslut på detta område. Det är dags att börja omsätta detta nu!

tisdag 1 februari 2011

Kongressen och framtiden

Snart är det dags för Socialdemokraterna att genomföra sin eftervalskongress. Efter Jobbkongressen blir väl detta, om uttrycket ursäktas, Messiaskongressen. Som kandidat kan jag känna att debatten, diskussionen och förväntningarna ställer oerhörda krav på revolutionerande resultat. Jag tror inte det kommer bli fallet. Jag hoppas inte att det kommer bli fallet!

Jag tror nämligen inte på att vi genom kongressbeslut kan eller ska lägga om politik och tradition totalt. En aning konservativ kanske, men det finns väldigt få alexanderhugg i politiken. Därför står inte partiets hopp i en messias.

Så långt detta. Däremot tror jag det finns ett antal områden där partiet behöver påbörja en förnyelse:

1. Partiets mötesliv måste förändras och öppnas så fler måste ges möjlighet att delta. Ju färre som deltar i folkrörelsearbetet desto sämre stöd kommer vår politik att få. Därför måste också arenorna utvecklas. De traditionella föreningsmötena måste kompletteras med alla tänkbara forum där politik kan diskuteras. Den tradtionella möteskulturen behöver tillföras en social dimension. Parlamentarismen som metod är bra när vi ska fatta beslut, kanske inte för en idéskapande debatt. Nya medier (som kanske inte är så nya egentligen), medlemsomröstningar och diskussionsgrupper kanske borde få en större plats i processen.

2. Partiet behöver bli bredare. Socialdemokratin är skapad som en reaktion på avarterna som industrisamhället skapade. I mångt och mycket har partiet lyckats i sitt uppdrag. I dag ser samhället annorlunda ut. Klassklyftorna är ju inte avskaffade men de tar sin nya uttryck. Samhället utvecklar sig allt mer mot kunskaps- och tjänsteproduktion, från storskalighet till småskalighet. För att partiet ska klara omställningen behöver vi bli mer tillåtande och mer öppna för människor som i vanliga fall inte anser sig vara socialdemokrater. Vi behöver också hitta de nya verktygen som krävs av de nya förutsättningarna.

3. Partiet behöver ett mer modernt ledarskap. Vi behöver fundera på om det är rimligt att vi kommunicerar vår politik genom en person. Kanske är det så att vi kan lära av Miljöpartiet, inte nödvändigtvis göra som dem. I praktiken har vi ett delat ledarskap rent internt. Ordförande, partisekreterare och gruppledare i riksdagen. Kanske skulle vi tydliggöra detta genom att utveckla rollerna som politiska kommunikatörer eller spårkrör.

Dessa tre områden är organisatoriska därför att jag tror det är här våra problem ligger. Självklart behöver vi också göra en politisk analys som jag också berört i tidigare inlägg, men utan en organisatorisk utveckling och förnyelse kommer vår politik långsiktigt bara stödjas av ett fåtal. Oavsett hur bra den än är.