Säg ja till tjänstesektorn, men nej till RUT!

I måndags läste jag Leif Blomqvists debattartikel i Nytid (http://www.nytid.se/default.aspx?page=2&type=debatt) där han på ett bra sätt beskriver hur tjänstesektorn får en allt ökad betydelse i vårt samhälle. Oavsett ideologisk utgångspunkt måste vi beakta att RUT har varit svaret på det som många känner, nämligen tidspress och ett arbetsliv som kräver allt mer av de flesta. Dessutom ger det jobb till personer som tidigare haft svårt att få fäste på arbetsmarknaden. Detta är ju inte nya jobb, alternativet att lägga pengarna till kommunerna hade förmodligen skapat fler och kanske bättre arbetstillfällen, men för individen som äntligen för jobb är RUT något positivt. Detta kanske mer beskriver den svenska modellens misslyckande än RUTs förträfflighet. Från min horisont finns det ett antal saker som stökar till framtidsbilden av tjänstesektorn i allmänhet och hemservicesektorn i synnerhet.

1. Det svenska arbetsmarknadssystemet bygger på storskalighet. Av många skäl kanske det inte är långsiktigt hållbart. Diversifieringen av arbetsmarknaden är önskvärd och mycket av tillväxten sker och kommer att ske i småföretag inom tjänstesektorn. Frågan blir då hur vi löser anställningstrygghet, pensionstrygghet och övriga sociala skyddsnät för de som ska arbeta här. Ambitionen är ju att skapa fler arbeten, inte försämra trygghet och välfärd.

2. Leif skriver att man måste arbeta 3 timmar för att ha råd att kunna betala 1 timme till ett tjänsteföretag. Det är alldeles sant. Vi måste vara beredda att pröva nya vägar som gör det möjligt för fler att efterfråga tjänster. Vad som dessvärre också riskerar att bli sanning är att de som arbetar i hemservicesektorn måste jobba 3 timmar för att få ihop till 1 timmes normallön. Frågan vi måste lösa är hur dessa arbeten kan skapa yrkes- och karriärmöjligheter och inte minst möjligheten till en vettig löneutveckling. Så är det inte idag.

3. Ska vi för att lösa framtidens välfärd förlita oss på branscher som behöver skattesubventioner för att överhuvudtaget överleva? En av grunderna i den svenska modellen är att påskynda produktivitetsökningarna och acceptera rationaliseringarna för att omsätta detta i bättre välfärd. Hur förbättrar vi välfärden om vi ska lita på sektorer där dessa förutsättningar inte finns i samma utsträckning? Sedan RUT infördes har priset / timme som företagen tar betalt ökat med ungefär lika mycket som subventionen ger. Detta innebär att subventionen går rakt ned i företagens kassakistor. Det är möjligt att vi måste skapa en sektor med hjälp av gemensamma pengar, men då måste vi se till att pengarna faktiskt går till det. Det gör de inte idag.

Mina bevekelsegrunder att säga nej till RUT är inte att jag ser på jobben som pigjobb, tvärtom! Jag anser att dessa arbeten ska värderas och betalas efter samma förutsättningar som alla andra arbeten. Däremot håller jag med Leif, vi måste skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för en växande tjänstesektor. Då är RUT ingen bra idé.

Bidragspartiet och a-kassan

En av de djupa fårorna i eftervalsdebatten är utan tvekan att socialdemokratin inte lyckats vända bilden av att vara ett bidragsparti. Interna utspel avlöser nu varandra om att vi måste göra upp med detta. "Det måste löna sig att jobba" och "a-kassan måste bli den omställningsförsäkring den ska vara". Kan inte mer än hålla med. Trodde dock inte att jag skulle höra det i sådana sammanhang och med den fokuseringen jag gjort nyligen. Bekymret med debatten är att för många börjar fokusera på ersättningsnivåerna och själva a-kassan som problemet. Jag trodde att problemet var att folk inte fick jobb? Men, men, det är kanske jag som har fel.

Om vi tar a-kassan som exempel så ska den vara något som ger mig inkomsttrygghet när jag blir arbetslös. Det är den inte idag. Tjänar du mer än ca 19000kr/mån får du inte 80% av din inkomst vid arbetslöshet. Detta måste bli bättre, för a-kassan är faktiskt inte bara en försäkring för de utan arbete, det är en försäkring för de med arbete också. Om inte de utan arbete har en inkomst som de kan klara sig på kommer de kriga för att få jobb till vilket pris som helst till slut, och då kommer lönen sjunka även för de med jobb. Nu handlar detta resonemang inte bara om a-kassan. Alla våra våra ekonomiska trygghetssystem, de s k bidragen, har denna uppgift i välfärdssamhället.

Avsaknaden av en fungerande arbetslinje tvingar socialdemokratin att välja mellan att slänga ut folk i kylan eller låta a-kassan bli en försörjningsförsäkring. Av självklara skäl väljer vi det sistnämnda, men inget av valen är egentligen bra. Borgarna har ingen lösning de heller och har dragit konsekvensen av det och säger det rakt och tydligt: -Ut i kylan och ta dina kompisar med dig!

Arbetarrörelsens utmaning ligger i att faktiskt se till att människor får möjlighet till nya jobb, till kompetensutveckling och att nya dörrar öppnas. Utmaningen ligger också i att förändra maktbalansen på svensk arbetsmarknad. Oavsett vad debatten säger om det så är det min uppfattning att det är alldeles för lätt för en arbetsgivare att säga upp anställda idag. Det kanske ska vara så lätt som det är idag, men då måste tryggheten för individen öka. Det kommer aldrig en borgerlig regering att lösa åt oss, men vad har vi för idéer om detta?

I Monas s k linjetal igår saknade jag detta. "Jag kanske säger saker som ni inte vill höra". Nej, men däremot lämnade hon ute saker som jag ville höra i ett sammanhang. Ska vi lyckas med a-kassan måste vi lyckas med omställning. För socialdemokratin är detta ett måste. Annars spelar det ju liksom inte nån roll. Vi har ju redan ett gäng vid makten som söker de enkla lösningarna på svåra problem.