måndag 15 november 2010

Välfärden, facket och särintresset

I år fyllde Kommunal 100 år. Det är inte den första 100-åringen i sällskapet och inte heller den sista. Utan tvekan har svensk fackföreningsrörelses och också Kommunals första sekel varit oerhört framgångsrikt, dock ej utan bakslag. Frågan om hur nästa sekel ska bli känns en aning osäker men ändå hoppfull. Allt annan hade väl kanske i och för sig varit konstigt. Liksom under det första seklet kommer modet, organiseringen, vägvalen och förmågan att vara pragmatisk avgöra om det andra seklet blir lika framgångsrikt. Det känns oerhört spännande att få vara med under en kort, kort del på den resan.

Under den senaste tiden har jag varit med om ett par situationer som på något sätt beskriver de vägval som vi står inför. Låt mig lite kort beskriva dem.

1. Jag träffade medlemmarna på ett privat företag som bedriver familjedaghemsverksamhet. Företaget är omdebatterat och vill helst inte teckna kollektivavtal, men det inte det som jag hakar upp mig på. Nej, när jag träffar medlemmarna där vittnar de om att de känner sig behövda, de har fått ett riktigt arbete och slipper vara beroende av andra. De har efter ett oändligt antal praktikplatser och jobbintervjuer äntligen fått en alldeles egen inkomst. Nu tycker vi att detta företaget är ett mindre bra företag och det är vi inte ensamma om. Utifrån olika perspektiv kritserar hela arbetarrörelsen detta fenomen, och jag vill betona att det är på goda grunder. Det som ställer till det i mitt huvud är på vilket sätt ska vi få våra medlemmar övertygande om vår ståndpunkt, nämligen att det är ett misslyckande för välfärdspolitiken att just de fått detta jobbet?

2. Min andra fundering rör "RUT-branschen". Många av våra medlemmar där har, med benäget bistånd från arbetsgivaren, uppfattningen att avskaffar vi RUT så blir de av med jobbet. Jobbet som de, återigen efter ett oändligt antal praktikplatser och jobbintervjuer, äntligen fått. Hur får vi dem övertygade om det välfärdsmisslyckande som detta är?

Missförstå mig nu inte, jag vill vara tydlig om att jag tycker både den fria etableringen som dagmamma och RUT är felaktig politik och som spär på klyftor och ojämlikhet, men vi har lite uppförsbacke här. Vi blir liksom våra medlemmar och väljare svaret skyldig. Vart ska nu de här tankebanorna leda, tänker du kanske nu? Jag vet inte riktigt och jag kanske problematiserar det hela för mycket.

I kortversion bygger ju den svenska modellen på att arbetsmarknadens parter tar ansvar för arbetsmarknaden och att staten tar ansvar för omställning, utbildning och tydliga spelregler. Allt som ofta så dyker åsikten upp om att facket skulle vara ett särintresse. Inget kan vara mer fel. I den modell vi valt är en stark fackförening och starka kollektivavtal en avgörande faktor därför att en stark fackförening inte bara håller uppe inkomsterna utan faktiskt ser till att fördelningen sker någorlunda rättvist. En stark fackföreningsrörelse tar också ansvar för den rationalisering som oundvikligen blir följden av ökade inkomster. Dessa två funktioner i symbios leder ju i sig till en ökad välfärd.

Låt mig säga att vi kan välja en annan väg. Den vägen handlar om mer lagstiftning och statliga regleringar, t ex lagstiftade minimilöner. All erfarenhet ger dock vid handen att det inte är en bra idé. Om jag då går tillbaka till mina två exempel så är ju det arbeten som vi på goda grunder rationaliserat bort eftersom de inte utvecklar välfärden. Här ligger den utmaning som arbetarrörelsen har framför sig om nästa sekel ska bli lika framgångsrikt. Lyckas vi inte involvera alla människor i välfärdsutvecklingen kommer välfärden att hålla. Lyckas vi inte med att inge hopp och förtroende kommer de vi lämnar bakom oss att vända oss ryggen. Uttrycket alla ska med har väl blivit en gigantisk rörelseklyscha, men den håller trots allt. 

Man kan beskriva detta på olika sätt, men det är egentligen bara ett som duger. Vi har misslyckats! Väljarna och medlemmarna är på god väg att tappa förtroendet för vår förmåga att lösa samhällets problem. Inte så konstigt eftersom vi inte har vårdat vårt uppdrag tillräckligt. Så till sist är det bara att bita i och försöka åstadkomma verklig och djupgående förändring, något som vi faktiskt inte gjort på ett tag.












 

fredag 12 november 2010

Någonting större...

Den 19 september 2010. Arbetarrörelsen lyckades inte återvinna regeringsmakten. Nu går drevet, debatter och utspel avlöser varandra, ska någon avgå eller inte och i så fall vem. Jag tror att det är dags att ta ett djupt andetag och fundera på det som händer, varför det händer och framför allt med vilka syften det händer.

Trots allt finns det ett antal saker som är sanna:
- Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val, om inte någonsin, så på väldigt länge.

- Högern gjorde ett av sitt sämsta val på 2000-talet.

- Drygt 1,8 miljoner har röstat på socialdemokraterna i Sverige, vilket gör att partiet fortfarande är störst!

- Drygt 93 000 personer har röstat på socialdemokraterna i Göteborg. Fortfarande störst i Göteborg!

Vilka slutsatser ska man då dra av det här då. De vassa pennorna svarar på samma tema. Ledningen måste avgå! Vem som är "ledningen" varierar efter skribent och debattör, men blir liksom inte mindre tröttsam för det. Det enda som de vassa pennorna har gemensamt är just kravet på avgång som metod för framtida socialdemokratiska valsegrar. Hmm, kan det vara så enkelt att om bara Mona och Thomas avgår och vi behåller RUT blir vi ett 40%-parti igen?

Rätt många människor röstar på oss fortfarande och en av de viktigaste frågorna vi måste ställa oss nu är hur vi på bästa sätt besvarar det förtroendet. Den frågan är naturligtvis inget som går att besvara i en blogg, ett debattinlägg eller i en tv-soffa, men en sak vet jag i alla fall. Mona, Thomas och RUT är inte svaret!

Frågan jag, i alla fall för mig själv, vill ha besvarad är varför alla dessa tyckare levererar lösningen nu. Om de visste förut, varför sa de inget? Om de nu satt inne på svaret, varför ställde de sig inte upp och sa: "Stopp, hej, hallå! Jag ville bara säga..." (för att citera en av det moderna Sveriges största poeter). Som ni säkert förstår har jag redan besvarat min fråga för mig själv. Jag har bestämt mig för att med lite större försiktighet lyssna på "svikarna" och de vassa pennorna. Jag har för min del bestämt mig att det finns någonting större som vi måste hantera med varsamhet, nämligen vårt parti. Partiet är det ena av de två verktyg som arbetarrörelsen har. Lämnar vi över det till de som satt inne med sanningen och inte sa något tror jag att de får rätt om partiets fortsatta kräftgång. Nu kommer ju det inte bli fallet.Partiet och hela arbetarrörelsen bärs fram av människor som drivs av kraften att utjämna levnadsvillkoren i samhället, rättvisa och solidaritet. Men lite orolig är jag allt...

Om man nu skulle försöka sig på att peka ut en riktning så tror jag det ligger en del i den fråga som hörde Anna Johansson ställa: "När levererade socialdemokratin en samhällsförändrande reform senast?" Den frågan förtjänar ett svar. Sedan måste vi bestämma oss vad vi gör åt det! I det samhällsbygget kanske Mona, Thomas och Rut deltar, eller så gör de det inte. Den som lever få se!