lördag 24 mars 2012

Den komplicerade vinsten

Debatten om vinstuttag i välfärden går högt. Många privata vårdbolag får många gånger berättigad kritik för att flytta vinster till skatteparadis. Ord som "caremabemanning" uppstår i syfte att beskriva hur vinstuttaget skapar usel kvalitet och vanvård. Det som jag tycker komplicerar detta resonemang är ju att även i verksamheter som inte är vinstdrivna havererar kvaliteten. Hittills har jag inte hört orden "torshällabemanning" eller "piteåbemanning" Man kan undra varför debatten kantrar så?

Grundproblemet ligger kanske inte just med vinsten i sig, även om den kan vara stötande. Första problemet är att väldigt få politiker och tjänstemän på arbetsgivarsidan kan beskriva vilken kvalitet som man vill ha. Följden av det är blir ju att när man väl upphandlar blir det rätt kassa avtal. Äldreomsorg är en kvalificerad och komplicerad verksamhet. Det finns en ganska stor kompetensbrist på arbetsgivarsidan och det är den som avgör om kvaliteten blir bra eller dålig. Oavsett om man upphandlar eller ej.

Det andra problemet tror jag att lagen om offentlig upphandling (LOU) driver på en utveckling som styr mot lägsta pris och s k  skall-krav, d v s villkor som måste uppfyllas för att man ska teckna avtal. Upphandlingssytemet som det utformat sig stödjer idag mer den som vill sälja, inte en kommun som vill köpa. Det systemet funkar kanske när man köper spik, men i kombination med kompetensbristen hos beställaren accelererar problemet. LOU behöver reformeras, där köparen (kommunen) sakligt och korrekt faktiskt kan beskriva vad man vill köpa och faktiskt också få köpa just det.

Kopplat till dessa två problem tycker jag att debatten om vinstförbud leder fel. En stilla undran är var man ska dra gränsen? Ska man inte tillåta vinst i äldreomsorg men tillåta det när kommunen upphandlar parkskötsel? Var ska gränsen för vinst dras? Varför ska PEAB i så fall få tjäna pengar när de bygger förskolan för barnen eller gruppboendet för de dementa? Det är ju skattemedel som kunde gått till vård och omsorg det med, eller? Ja, den debatten riskerar att kantra åt ett helt annat håll som inte kommer resultera i särskilt mycket konkreta förslag och förbättringar

Slutsatsen jag drar är att vi måste fokusera mer på kvalitet i verksamheterna, yrkesutveckling och arbetsmiljö än på den teoretiska debatten om vinst eller ej. Ska man upphandla måste man bestämma sig varför man gör det, vara tydlig med vad man vill åstadkomma. Samma gäller tvärtom, när man inte gör det ska man också vara klar över varför och vara tydlig med det. Om man väl sedan bestämmer sig måste man bli bättre på att följa upp avtalen så att man faktiskt får det man köpt.

Jag tror också att vi måste bli bättre på att se till att skattemedel går till det de är avsedda för. Skattemedel ska inte gå till vinster i skatteparadis, men att förbjuda vinst kommer inte leda till en bättre omsorg. Vi måste börja fokusera mer på innehåll är form. Båda två behöver ifrågasättas, men att bara diskutera formen för verksamheten leder inte välfärden framåt.

lördag 17 mars 2012

Skitjobb?

Läste ledaren i Expressen idag, om skitjobb. Jag tycker den på ett bra sätt beskriver skiljelinjerna mellan höger och vänster i den svenska politiken. Reinfeldt och Expressen driver linjen att det behövs "skitjobb", annars kommer ungdomar och invandrare aldrig få jobb. Bekymret med den politiken är inte bara att den känns fel. Den är fel!

För att, som litet land i en globaliserad värld, lyckas utveckla välfärd och minska klassklyftor, måste vi satsa på  kompetens och utbildning. Jag tror att för att skapa ett långsiktigt hållbart företagande måste det finnas människor som kan arbeta där. Det innebär ju att det likväl som innovationskraft, entreprenörskap och riskkapital måste finnas yrkesskickliga arbetare. Annars faller ju det andra. Industrins parter beskriver det på GPs debattsida. Sammanfattningsvis säger ju industrins parter att vi behöver mer kompetens, inte mindre. Vi behöver fler med kompetens, inte färre.



Jag tror att vi måste satsa på ett kompetenslyft. Det duger inte med att sysselsätta folk i vilka jobb som helst. Fler som städar toaletter, delar ut lunchreklam på stan eller städar hemma hos folk löser inte den svenska välfärdens behov. Jag tror att vi måste se till att använda människors drivkrafter, stödja deras längtan efter ansvar och mer kompetens. Vi behöver fler kompetenta bilbyggare, butiksanställda och undersköterskor som kan ta ansvar för och driva kvalitetsutveckling och förnyelse.

Men det är väl så att det är skillnad i politiken trots allt. Jag har en ambition att utveckla välfärden. Den politik socialdemokratin står för leder dit. Reinfeldt, som varnar visioner, vill ju något annat. Högerns politik leder mot ökad klyftor och sämre välfärd. Den leder till ett samhälle jag inte vill ha. Även om blodtrycket steg en aning så känns det ändå bra att jag läste Expressens ledare idag. Politik gör skillnad.

fredag 9 mars 2012

Kompetenssamhället

För mig blir det allt mer uppenbart att samhället behöver bli bättre på att definiera kompetenser. Svenskt utbildningssystem tycker jag är allt för hierarkiskt uppbyggd för att faktiskt utbilda människor till det som behövs. Missförstå mig inte nu, det handlar inte om en skepsis mot högskoleutbildning eller så. Snarare tvärtom.

När vi idag ska försöka definiera vad man behöver kunna för ett yrke blir svaret ofta ett sammanhållet utbildningsprogram, gymnasialt eller eftergymnasialt. Tyvärr är det allt för sällan det svarar för vilken kompetens som faktiskt behövs. Vi måste börja i andra änden. Först definiera vad man behöver kunna. Sedan forma utbildning efter det som behövs.

Idag gör vi tvärtom. Vi har ett hierarkiskt fastställt utbildningssystem, i sig kvalitetssäkrat, som är bra på att utbilda folk. Vi gör det därför vi inte kan definiera kompetenser, vi gör det för att de sammahållna utbildningsprogrammen är den kvalitetssäkring som finns.

Detta har vi inte råd med. Ska vi klara av att utveckla välfärd, företagande och livskvalitén måste vi tillvarata och utveckla människors kompetens. Öppna dörrar istället för att tala om att man inte har utbildats på ett visst program.

söndag 3 april 2011

Vem är kunskapssamhället till för egentligen?

Varje generation upplever sig leva i en brytningstid. Det ligger kanske i sakens natur, att längta efter att få vara en del av historiens vingslag. Problemet är ju att det är först i efterhand man vet hur det egentligen förhöll sig. Det epokskifte som vi i alla fall upplever är vi genomgår nu är övergången från industrisamhället till det s k  kunskapssamhället.

Det är med skräckblandad förtjusning jag som socialdemokrat ställs inför detta omvandling. Skräcken därför jag vet vem som alltid, alltid drar nitlotten. De med kortast utbildning och de med de svagaste nätverken, kort och de med minst tillgång till nödvändiga resurser. Såväl ekonomiska som sociala. Förtjusning därför att jag som reformist ser enorma möjligheter att förbättra samhället när hjulen ändå börjat snurra.

Göran Persson och många andra socialdemokratiska politiker satte på 90-talet upp målet om att hälften av alla 25-åringar skulle ha påbörjat en högskoleutbildning. Oerhört framsynt om vi vill ligga i framkant och ta täten i samhällsutvecklingen. Det är nu dags att komplettera detta mål med ett klart och tydlig målsättning för övriga utbildningsinriktningar. Många yrkesgymnasiala yrkesutbildningar går en ökenvandring idag därför att de inte finns i ett sammanhang. Har har vi som rörelse inte gjort läxan.

Idag har vi en regering som faktiskt vill fortsätta ökenvandringen. Yrkesutbildningarna ska uppenbarligen vara något för de utan s k läshuvud. Lärlingsutbildningen, borttagandet av den allmänna behörigheten till högskolan och försämringarna av komvux leder åt fel håll. Om vi menar allvar med kunskapssamhället behöver utbildningssystemet istället formas så att människor faktiskt hela tiden kan få tillgång till mer kunskap. Inte mindre. Regeringens politik leder till en förstärkning av klassamhället vid första anblicken, men vad det är som är värre är att den leder till en ökenvandring för hela samhället. Utan kompetenta löntagare, beredda att utveckla och ta initiativ stannar utveckliongen av och då försvinner grundbulten för det välfärdssanhälle vi lever i. Detta är Sveriges niondeklassare insett och söker inte heller yrkesutbildningarna längre.

Jag tror att vi samtidigt som vi tillgängliggör den akademiska utbildningen för fler måste göra så mycket mer. I grunden måste vi förskjuta värderingarna i skolan. Begreppet skoltrötta elever bör kallas för vad det egentligen är, nämligen en elevtrött skola. Vi måste växla upp den pedagogiska utvecklingen och verktygen för de som behöver den mest, oavsett vilken inriktning de läser. Skolan ska öppna dörrar, inte stänga dem!

Vi måste också skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för det livslånga lärandet. Studiefinansieringssytemet är idag en enorm flaskhals. Att "bara" återställa" komvux är inte på långt när tillräckligt. Kongressen 2009 fattade många bra beslut på detta område. Det är dags att börja omsätta detta nu!

tisdag 1 februari 2011

Kongressen och framtiden

Snart är det dags för Socialdemokraterna att genomföra sin eftervalskongress. Efter Jobbkongressen blir väl detta, om uttrycket ursäktas, Messiaskongressen. Som kandidat kan jag känna att debatten, diskussionen och förväntningarna ställer oerhörda krav på revolutionerande resultat. Jag tror inte det kommer bli fallet. Jag hoppas inte att det kommer bli fallet!

Jag tror nämligen inte på att vi genom kongressbeslut kan eller ska lägga om politik och tradition totalt. En aning konservativ kanske, men det finns väldigt få alexanderhugg i politiken. Därför står inte partiets hopp i en messias.

Så långt detta. Däremot tror jag det finns ett antal områden där partiet behöver påbörja en förnyelse:

1. Partiets mötesliv måste förändras och öppnas så fler måste ges möjlighet att delta. Ju färre som deltar i folkrörelsearbetet desto sämre stöd kommer vår politik att få. Därför måste också arenorna utvecklas. De traditionella föreningsmötena måste kompletteras med alla tänkbara forum där politik kan diskuteras. Den tradtionella möteskulturen behöver tillföras en social dimension. Parlamentarismen som metod är bra när vi ska fatta beslut, kanske inte för en idéskapande debatt. Nya medier (som kanske inte är så nya egentligen), medlemsomröstningar och diskussionsgrupper kanske borde få en större plats i processen.

2. Partiet behöver bli bredare. Socialdemokratin är skapad som en reaktion på avarterna som industrisamhället skapade. I mångt och mycket har partiet lyckats i sitt uppdrag. I dag ser samhället annorlunda ut. Klassklyftorna är ju inte avskaffade men de tar sin nya uttryck. Samhället utvecklar sig allt mer mot kunskaps- och tjänsteproduktion, från storskalighet till småskalighet. För att partiet ska klara omställningen behöver vi bli mer tillåtande och mer öppna för människor som i vanliga fall inte anser sig vara socialdemokrater. Vi behöver också hitta de nya verktygen som krävs av de nya förutsättningarna.

3. Partiet behöver ett mer modernt ledarskap. Vi behöver fundera på om det är rimligt att vi kommunicerar vår politik genom en person. Kanske är det så att vi kan lära av Miljöpartiet, inte nödvändigtvis göra som dem. I praktiken har vi ett delat ledarskap rent internt. Ordförande, partisekreterare och gruppledare i riksdagen. Kanske skulle vi tydliggöra detta genom att utveckla rollerna som politiska kommunikatörer eller spårkrör.

Dessa tre områden är organisatoriska därför att jag tror det är här våra problem ligger. Självklart behöver vi också göra en politisk analys som jag också berört i tidigare inlägg, men utan en organisatorisk utveckling och förnyelse kommer vår politik långsiktigt bara stödjas av ett fåtal. Oavsett hur bra den än är.

onsdag 15 december 2010

Säg ja till tjänstesektorn, men nej till RUT!

I måndags läste jag Leif Blomqvists debattartikel i Nytid (http://www.nytid.se/default.aspx?page=2&type=debatt) där han på ett bra sätt beskriver hur tjänstesektorn får en allt ökad betydelse i vårt samhälle. Oavsett ideologisk utgångspunkt måste vi beakta att RUT har varit svaret på det som många känner, nämligen tidspress och ett arbetsliv som kräver allt mer av de flesta. Dessutom ger det jobb till personer som tidigare haft svårt att få fäste på arbetsmarknaden. Detta är ju inte nya jobb, alternativet att lägga pengarna till kommunerna hade förmodligen skapat fler och kanske bättre arbetstillfällen, men för individen som äntligen för jobb är RUT något positivt. Detta kanske mer beskriver den svenska modellens misslyckande än RUTs förträfflighet. Från min horisont finns det ett antal saker som stökar till framtidsbilden av tjänstesektorn i allmänhet och hemservicesektorn i synnerhet.

1. Det svenska arbetsmarknadssystemet bygger på storskalighet. Av många skäl kanske det inte är långsiktigt hållbart. Diversifieringen av arbetsmarknaden är önskvärd och mycket av tillväxten sker och kommer att ske i småföretag inom tjänstesektorn. Frågan blir då hur vi löser anställningstrygghet, pensionstrygghet och övriga sociala skyddsnät för de som ska arbeta här. Ambitionen är ju att skapa fler arbeten, inte försämra trygghet och välfärd.

2. Leif skriver att man måste arbeta 3 timmar för att ha råd att kunna betala 1 timme till ett tjänsteföretag. Det är alldeles sant. Vi måste vara beredda att pröva nya vägar som gör det möjligt för fler att efterfråga tjänster. Vad som dessvärre också riskerar att bli sanning är att de som arbetar i hemservicesektorn måste jobba 3 timmar för att få ihop till 1 timmes normallön. Frågan vi måste lösa är hur dessa arbeten kan skapa yrkes- och karriärmöjligheter och inte minst möjligheten till en vettig löneutveckling. Så är det inte idag.

3. Ska vi för att lösa framtidens välfärd förlita oss på branscher som behöver skattesubventioner för att överhuvudtaget överleva? En av grunderna i den svenska modellen är att påskynda produktivitetsökningarna och acceptera rationaliseringarna för att omsätta detta i bättre välfärd. Hur förbättrar vi välfärden om vi ska lita på sektorer där dessa förutsättningar inte finns i samma utsträckning? Sedan RUT infördes har priset / timme som företagen tar betalt ökat med ungefär lika mycket som subventionen ger. Detta innebär att subventionen går rakt ned i företagens kassakistor. Det är möjligt att vi måste skapa en sektor med hjälp av gemensamma pengar, men då måste vi se till att pengarna faktiskt går till det. Det gör de inte idag.

Mina bevekelsegrunder att säga nej till RUT är inte att jag ser på jobben som pigjobb, tvärtom! Jag anser att dessa arbeten ska värderas och betalas efter samma förutsättningar som alla andra arbeten. Däremot håller jag med Leif, vi måste skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för en växande tjänstesektor. Då är RUT ingen bra idé.

söndag 5 december 2010

Bidragspartiet och a-kassan

En av de djupa fårorna i eftervalsdebatten är utan tvekan att socialdemokratin inte lyckats vända bilden av att vara ett bidragsparti. Interna utspel avlöser nu varandra om att vi måste göra upp med detta. "Det måste löna sig att jobba" och "a-kassan måste bli den omställningsförsäkring den ska vara". Kan inte mer än hålla med. Trodde dock inte att jag skulle höra det i sådana sammanhang och med den fokuseringen jag gjort nyligen. Bekymret med debatten är att för många börjar fokusera på ersättningsnivåerna och själva a-kassan som problemet. Jag trodde att problemet var att folk inte fick jobb? Men, men, det är kanske jag som har fel.

Om vi tar a-kassan som exempel så ska den vara något som ger mig inkomsttrygghet när jag blir arbetslös. Det är den inte idag. Tjänar du mer än ca 19000kr/mån får du inte 80% av din inkomst vid arbetslöshet. Detta måste bli bättre, för a-kassan är faktiskt inte bara en försäkring för de utan arbete, det är en försäkring för de med arbete också. Om inte de utan arbete har en inkomst som de kan klara sig på kommer de kriga för att få jobb till vilket pris som helst till slut, och då kommer lönen sjunka även för de med jobb. Nu handlar detta resonemang inte bara om a-kassan. Alla våra våra ekonomiska trygghetssystem, de s k bidragen, har denna uppgift i välfärdssamhället.

Avsaknaden av en fungerande arbetslinje tvingar socialdemokratin att välja mellan att slänga ut folk i kylan eller låta a-kassan bli en försörjningsförsäkring. Av självklara skäl väljer vi det sistnämnda, men inget av valen är egentligen bra. Borgarna har ingen lösning de heller och har dragit konsekvensen av det och säger det rakt och tydligt: -Ut i kylan och ta dina kompisar med dig!

Arbetarrörelsens utmaning ligger i att faktiskt se till att människor får möjlighet till nya jobb, till kompetensutveckling och att nya dörrar öppnas. Utmaningen ligger också i att förändra maktbalansen på svensk arbetsmarknad. Oavsett vad debatten säger om det så är det min uppfattning att det är alldeles för lätt för en arbetsgivare att säga upp anställda idag. Det kanske ska vara så lätt som det är idag, men då måste tryggheten för individen öka. Det kommer aldrig en borgerlig regering att lösa åt oss, men vad har vi för idéer om detta?

I Monas s k linjetal igår saknade jag detta. "Jag kanske säger saker som ni inte vill höra". Nej, men däremot lämnade hon ute saker som jag ville höra i ett sammanhang. Ska vi lyckas med a-kassan måste vi lyckas med omställning. För socialdemokratin är detta ett måste. Annars spelar det ju liksom inte nån roll. Vi har ju redan ett gäng vid makten som söker de enkla lösningarna på svåra problem.