söndag 3 april 2011

Vem är kunskapssamhället till för egentligen?

Varje generation upplever sig leva i en brytningstid. Det ligger kanske i sakens natur, att längta efter att få vara en del av historiens vingslag. Problemet är ju att det är först i efterhand man vet hur det egentligen förhöll sig. Det epokskifte som vi i alla fall upplever är vi genomgår nu är övergången från industrisamhället till det s k  kunskapssamhället.

Det är med skräckblandad förtjusning jag som socialdemokrat ställs inför detta omvandling. Skräcken därför jag vet vem som alltid, alltid drar nitlotten. De med kortast utbildning och de med de svagaste nätverken, kort och de med minst tillgång till nödvändiga resurser. Såväl ekonomiska som sociala. Förtjusning därför att jag som reformist ser enorma möjligheter att förbättra samhället när hjulen ändå börjat snurra.

Göran Persson och många andra socialdemokratiska politiker satte på 90-talet upp målet om att hälften av alla 25-åringar skulle ha påbörjat en högskoleutbildning. Oerhört framsynt om vi vill ligga i framkant och ta täten i samhällsutvecklingen. Det är nu dags att komplettera detta mål med ett klart och tydlig målsättning för övriga utbildningsinriktningar. Många yrkesgymnasiala yrkesutbildningar går en ökenvandring idag därför att de inte finns i ett sammanhang. Har har vi som rörelse inte gjort läxan.

Idag har vi en regering som faktiskt vill fortsätta ökenvandringen. Yrkesutbildningarna ska uppenbarligen vara något för de utan s k läshuvud. Lärlingsutbildningen, borttagandet av den allmänna behörigheten till högskolan och försämringarna av komvux leder åt fel håll. Om vi menar allvar med kunskapssamhället behöver utbildningssystemet istället formas så att människor faktiskt hela tiden kan få tillgång till mer kunskap. Inte mindre. Regeringens politik leder till en förstärkning av klassamhället vid första anblicken, men vad det är som är värre är att den leder till en ökenvandring för hela samhället. Utan kompetenta löntagare, beredda att utveckla och ta initiativ stannar utveckliongen av och då försvinner grundbulten för det välfärdssanhälle vi lever i. Detta är Sveriges niondeklassare insett och söker inte heller yrkesutbildningarna längre.

Jag tror att vi samtidigt som vi tillgängliggör den akademiska utbildningen för fler måste göra så mycket mer. I grunden måste vi förskjuta värderingarna i skolan. Begreppet skoltrötta elever bör kallas för vad det egentligen är, nämligen en elevtrött skola. Vi måste växla upp den pedagogiska utvecklingen och verktygen för de som behöver den mest, oavsett vilken inriktning de läser. Skolan ska öppna dörrar, inte stänga dem!

Vi måste också skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för det livslånga lärandet. Studiefinansieringssytemet är idag en enorm flaskhals. Att "bara" återställa" komvux är inte på långt när tillräckligt. Kongressen 2009 fattade många bra beslut på detta område. Det är dags att börja omsätta detta nu!