Snart är det dags för Socialdemokraterna att genomföra sin eftervalskongress. Efter Jobbkongressen blir väl detta, om uttrycket ursäktas, Messiaskongressen. Som kandidat kan jag känna att debatten, diskussionen och förväntningarna ställer oerhörda krav på revolutionerande resultat. Jag tror inte det kommer bli fallet. Jag hoppas inte att det kommer bli fallet!
Jag tror nämligen inte på att vi genom kongressbeslut kan eller ska lägga om politik och tradition totalt. En aning konservativ kanske, men det finns väldigt få alexanderhugg i politiken. Därför står inte partiets hopp i en messias.
Så långt detta. Däremot tror jag det finns ett antal områden där partiet behöver påbörja en förnyelse:
1. Partiets mötesliv måste förändras och öppnas så fler måste ges möjlighet att delta. Ju färre som deltar i folkrörelsearbetet desto sämre stöd kommer vår politik att få. Därför måste också arenorna utvecklas. De traditionella föreningsmötena måste kompletteras med alla tänkbara forum där politik kan diskuteras. Den tradtionella möteskulturen behöver tillföras en social dimension. Parlamentarismen som metod är bra när vi ska fatta beslut, kanske inte för en idéskapande debatt. Nya medier (som kanske inte är så nya egentligen), medlemsomröstningar och diskussionsgrupper kanske borde få en större plats i processen.
2. Partiet behöver bli bredare. Socialdemokratin är skapad som en reaktion på avarterna som industrisamhället skapade. I mångt och mycket har partiet lyckats i sitt uppdrag. I dag ser samhället annorlunda ut. Klassklyftorna är ju inte avskaffade men de tar sin nya uttryck. Samhället utvecklar sig allt mer mot kunskaps- och tjänsteproduktion, från storskalighet till småskalighet. För att partiet ska klara omställningen behöver vi bli mer tillåtande och mer öppna för människor som i vanliga fall inte anser sig vara socialdemokrater. Vi behöver också hitta de nya verktygen som krävs av de nya förutsättningarna.
3. Partiet behöver ett mer modernt ledarskap. Vi behöver fundera på om det är rimligt att vi kommunicerar vår politik genom en person. Kanske är det så att vi kan lära av Miljöpartiet, inte nödvändigtvis göra som dem. I praktiken har vi ett delat ledarskap rent internt. Ordförande, partisekreterare och gruppledare i riksdagen. Kanske skulle vi tydliggöra detta genom att utveckla rollerna som politiska kommunikatörer eller spårkrör.
Dessa tre områden är organisatoriska därför att jag tror det är här våra problem ligger. Självklart behöver vi också göra en politisk analys som jag också berört i tidigare inlägg, men utan en organisatorisk utveckling och förnyelse kommer vår politik långsiktigt bara stödjas av ett fåtal. Oavsett hur bra den än är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar