Den komplicerade vinsten

Debatten om vinstuttag i välfärden går högt. Många privata vårdbolag får många gånger berättigad kritik för att flytta vinster till skatteparadis. Ord som "caremabemanning" uppstår i syfte att beskriva hur vinstuttaget skapar usel kvalitet och vanvård. Det som jag tycker komplicerar detta resonemang är ju att även i verksamheter som inte är vinstdrivna havererar kvaliteten. Hittills har jag inte hört orden "torshällabemanning" eller "piteåbemanning" Man kan undra varför debatten kantrar så?

Grundproblemet ligger kanske inte just med vinsten i sig, även om den kan vara stötande. Första problemet är att väldigt få politiker och tjänstemän på arbetsgivarsidan kan beskriva vilken kvalitet som man vill ha. Följden av det är blir ju att när man väl upphandlar blir det rätt kassa avtal. Äldreomsorg är en kvalificerad och komplicerad verksamhet. Det finns en ganska stor kompetensbrist på arbetsgivarsidan och det är den som avgör om kvaliteten blir bra eller dålig. Oavsett om man upphandlar eller ej.

Det andra problemet tror jag att lagen om offentlig upphandling (LOU) driver på en utveckling som styr mot lägsta pris och s k  skall-krav, d v s villkor som måste uppfyllas för att man ska teckna avtal. Upphandlingssytemet som det utformat sig stödjer idag mer den som vill sälja, inte en kommun som vill köpa. Det systemet funkar kanske när man köper spik, men i kombination med kompetensbristen hos beställaren accelererar problemet. LOU behöver reformeras, där köparen (kommunen) sakligt och korrekt faktiskt kan beskriva vad man vill köpa och faktiskt också få köpa just det.

Kopplat till dessa två problem tycker jag att debatten om vinstförbud leder fel. En stilla undran är var man ska dra gränsen? Ska man inte tillåta vinst i äldreomsorg men tillåta det när kommunen upphandlar parkskötsel? Var ska gränsen för vinst dras? Varför ska PEAB i så fall få tjäna pengar när de bygger förskolan för barnen eller gruppboendet för de dementa? Det är ju skattemedel som kunde gått till vård och omsorg det med, eller? Ja, den debatten riskerar att kantra åt ett helt annat håll som inte kommer resultera i särskilt mycket konkreta förslag och förbättringar

Slutsatsen jag drar är att vi måste fokusera mer på kvalitet i verksamheterna, yrkesutveckling och arbetsmiljö än på den teoretiska debatten om vinst eller ej. Ska man upphandla måste man bestämma sig varför man gör det, vara tydlig med vad man vill åstadkomma. Samma gäller tvärtom, när man inte gör det ska man också vara klar över varför och vara tydlig med det. Om man väl sedan bestämmer sig måste man bli bättre på att följa upp avtalen så att man faktiskt får det man köpt.

Jag tror också att vi måste bli bättre på att se till att skattemedel går till det de är avsedda för. Skattemedel ska inte gå till vinster i skatteparadis, men att förbjuda vinst kommer inte leda till en bättre omsorg. Vi måste börja fokusera mer på innehåll är form. Båda två behöver ifrågasättas, men att bara diskutera formen för verksamheten leder inte välfärden framåt.

Skitjobb?

Läste ledaren i Expressen idag, om skitjobb. Jag tycker den på ett bra sätt beskriver skiljelinjerna mellan höger och vänster i den svenska politiken. Reinfeldt och Expressen driver linjen att det behövs "skitjobb", annars kommer ungdomar och invandrare aldrig få jobb. Bekymret med den politiken är inte bara att den känns fel. Den är fel!

För att, som litet land i en globaliserad värld, lyckas utveckla välfärd och minska klassklyftor, måste vi satsa på  kompetens och utbildning. Jag tror att för att skapa ett långsiktigt hållbart företagande måste det finnas människor som kan arbeta där. Det innebär ju att det likväl som innovationskraft, entreprenörskap och riskkapital måste finnas yrkesskickliga arbetare. Annars faller ju det andra. Industrins parter beskriver det på GPs debattsida. Sammanfattningsvis säger ju industrins parter att vi behöver mer kompetens, inte mindre. Vi behöver fler med kompetens, inte färre.

Jag tror att vi måste satsa på ett kompetenslyft. Det duger inte med att sysselsätta folk i vilka jobb som helst. Fler som städar toaletter, delar ut lunchreklam på stan eller städar hemma hos folk löser inte den svenska välfärdens behov. Jag tror att vi måste se till att använda människors drivkrafter, stödja deras längtan efter ansvar och mer kompetens. Vi behöver fler kompetenta bilbyggare, butiksanställda och undersköterskor som kan ta ansvar för och driva kvalitetsutveckling och förnyelse.

Men det är väl så att det är skillnad i politiken trots allt. Jag har en ambition att utveckla välfärden. Den politik socialdemokratin står för leder dit. Reinfeldt, som varnar visioner, vill ju något annat. Högerns politik leder mot ökad klyftor och sämre välfärd. Den leder till ett samhälle jag inte vill ha. Även om blodtrycket steg en aning så känns det ändå bra att jag läste Expressens ledare idag. Politik gör skillnad.

Kompetenssamhället

För mig blir det allt mer uppenbart att samhället behöver bli bättre på att definiera kompetenser. Svenskt utbildningssystem tycker jag är allt för hierarkiskt uppbyggd för att faktiskt utbilda människor till det som behövs. Missförstå mig inte nu, det handlar inte om en skepsis mot högskoleutbildning eller så. Snarare tvärtom.

När vi idag ska försöka definiera vad man behöver kunna för ett yrke blir svaret ofta ett sammanhållet utbildningsprogram, gymnasialt eller eftergymnasialt. Tyvärr är det allt för sällan det svarar för vilken kompetens som faktiskt behövs. Vi måste börja i andra änden. Först definiera vad man behöver kunna. Sedan forma utbildning efter det som behövs.

Idag gör vi tvärtom. Vi har ett hierarkiskt fastställt utbildningssystem, i sig kvalitetssäkrat, som är bra på att utbilda folk. Vi gör det därför vi inte kan definiera kompetenser, vi gör det för att de sammahållna utbildningsprogrammen är den kvalitetssäkring som finns.

Detta har vi inte råd med. Ska vi klara av att utveckla välfärd, företagande och livskvalitén måste vi tillvarata och utveckla människors kompetens. Öppna dörrar istället för att tala om att man inte har utbildats på ett visst program.