Det kalla Sverige

Ibland kan jag fundera på vad som hänt. Även om förståndet säger något annat blir jag ändå förvånad. Det har blivit kallt i Sverige, riktigt kallt. I media vittnar allt fler om hur de trots sin sjukdom, ibland dödlig, om hur de tvingas till arbete trots att de inte själva vet hur det ska gå till eller vilket arbete de ska klara att utföra. Dessutom träffar jag många personer genom mitt arbete med svåra och komplicerade sjukdomar, medlemmar som blivit fullständigt utslitna i sitt arbete och som nu Försäkringskassan säger åt att det kan ta ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden så därför ska de inte ha sjukpenning. Det känns som om Försäkringskassan drar in sjukpenning på löpande band.

Men man måste vara tydlig och ärlig, det är inte Försäkringskassan som är problemet. Det är ju så att vi fått en "ny" regering som vann valet på att det ska löna sig att arbeta och att avskaffa det s k bidragsberoendet. Vällovligt, men när man ser de konkreta förslagen blir man mörkrädd.

Regeringen för en politik som bygger på inställning att man ska misstänkliggöra alla som är sjuka. de kan nog inte vara sjuka på riktigt. De klarar av att jobba, bara de vill. Har man bidrag är man enligt regeringen i grunden lat. Därför drar man in ersättningar som tvingar sjuka och utslitna människor att leta annan försörjning.

Men högerregeringens politik är ju mer sofistikerad så. Man har dessutom beslutat att myndigheterna, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen bl a, ska pusha eller coacha individen i att ta eget ansvar. Myndigheternas ansvar är inte längre att hjälpa individen att bli frisk utan att hjälpa dem att söka jobb som inte finns.

Den berättigade kritiken mot regeringen består inte i deras ambition att fler måste arbeta. det är nämligen sant. Kritiken består i att man lägger allt ansvar på de sjuka och utslita för att lösa detta samhällsekonomiska problem.

Nej, istället borde man lägga ett större ansvar på samhället och på arbetsgivarna så att det faktiskt finns ett mänskligt arbetsliv som individen klarar av. Idag har den sjuka ensidigt detta ansvar, och det kan väl också Reinfeldt räkna ut, att en 55-årig utsliten undersköterska inte är särdeles attraktiv på arbetsmarkanden. det enda som återstår för henne är försörjningsstöd.

Det har blivit kallt i Sverige. Mycket kallt.

Opinonshysterin

Opinionsunderskningarna står nu för tiden som spön i backen. Siffror och procent, trender och utfall kastas runt i debatten och helt ärligt känns det svårt att bli klok på det. Den samlade mediabilden som sprids är ändå att det går himla dåligt för den rödgröna oppositionen i allmänhet och rent uselt för Mona och socialdemokraterna i synnerhet.

Idag släpptes SCBs stora undersökning och man kan väl konstatera att den rödgröna regeringsalternativet faktiskt stärkt sin position sedan senast. Högerregeringen tappar ännu mer mark.

Givet att det är opinionsundersökningar vi talar om och inte faktiska valresultat, hur kan det vara så när media skriver att det är oss det går dåligt för?

Den självklara om än konspiratoriska uppfattning är väl att Reinfeldt hellre vill prata om Mona än om att man slänger arbetslösa och sjukskrivna från hus och hem. Att man hänvisar folk till försörjningsstöd istället för arbete. Man kan ju förstå det. Hade jag fört en sån sopig politik hade jag inte heller velat torgföra min människosyn på det sättet.

Jag tycker det är viktigt att vi sträcker på ryggen och faktiskt med all ödmjukhet och med en krävande arbetsinsats kan slänga ut högern ur Rosenbad. Vi kan klara det och vi har faktiskt ett storförtroende i väljarkåren.

Sedan får man inget gratis och man ska abolut inte ta något för givet. Men bär huvudet högt. Sverige behöver en socialdemokratisk regering som arbetar för ett mer jämlikt och mänskligare samhälle och vi har det inom räckhåll!

Målet är inget, vägen är allt

Vilken är egentligen den viktigaste utmaningen för svenska arbetarrörelse egentligen. Debatten och därmed kritiken handlar om att rörelsen måste välja väg, höger eller vänster. Debatten känns väl igen av de flesta, den tar sig uttryck i etiketter som traditionalister och förnyare, Mona är höger osv.

Det är klart att frågan om höger/vänster är viktig, men jag blir så trött över att vi tillmäter den allt för stor betydelse i den meningen att vi tillåter oss att tro att svensk arbetarrörelse är höger. Det är här vi går bort oss, det är här vi låter andra än vi själva styra debatten om vad som är målen och vad som är medlen. Svensk arbetarrörelse är och har varit sinnebilden av en pragmatisk, verklighetsförädrande vänsterrörelse. Låt oss inte tro nåt annat.


En tidigare kollega till mig sa alltid att arbetarrörelsens styrka är att vi vet när bussen går. Vår styrka har alltid varit förankringen i vardagen, att beskriva problemet och också haft kraften att förändra. Styrkan har alltid legat i reformismen och pragmatiken. Beigt, men samhällförändrande!


Ibland när debattens vågor går höga om höger- eller vänstersossar undrar jag om vi inte har tappat fokus på det som är viktigt. Jag menar att visionen om det klasslösa samhället är precis lika hållbar och levande nu som tidgare, men vi har tappat fokus på förändringen. I och med det lämnas fältet öppet för andra som med helt andra ideologiska förtecken upplevs som förändringskrafter. För det handlar i grunden om det, människor vill ha det bättre, folk vill ha förändring och ser man inte att det är arbetarrörelsen som är den kraften kommer man att välja en annan kraft.

Nej, det är dags att fokusera på det som är viktigt. Formulera politiken som reformerar samhället till ett bättre ställe för de många människorna. Och så lägger vi tjafset åt sidan en stund.

Myter från svenskt näringsliv.

I min egenskap av ombud på den socialdemokratiska partikongressen har jag den senaste tiden blivit utsatt för viss påverkan från oväntat håll. Jag kanske är naiv, men jag räknade inte riktigt med att både Svenskt näringsliv och Företagarnas riksorganisation skulle tillmäta mig sådan betydelse, eller för den delen den socialdemokratiska kongressen, nu när högern ändå styr landet. De kanske har gett upp hoppet?

Det jag reagerade starkast över var broschyren 'Sju myter om heltid' som damp ned i brevlådan. Sammanfattningsvis kan man väl säga att Svenskt näringsliv (SN) förklarar varför kvinnor inte kan få arbete på heltid. SN skulle mer än gärna önska att det gick, men tyvärr. Genom broschyrens flerfärgstrycka tio sidor går man igenom detta. Det finns tyvärr ingen förklaring till varför företagen kan anställa män på heltid i jämförbara branscher, t ex i detaljhandeln.

Orsaken måste väl stå att finna i att SN tycker det är hel OK att diskriminera kvinnor för att öka förtjänsten? För några andra argument kan jag egentligen inte hitta i broschyren, bara bortförklaringar. Sanningen är ändå den att det handlar och makt och inflytande och inte minst om hur mycket man vill åstadkomma förändring.

Fler och fler offentliga arbetsgivare är nu på god väg att avskaffa den ofrivilliga deltiden. Man gör det för att man, hör och häpna, ser att att det blir bättre kvalitet och för att man också kan effektivisera verksamheten.

Politikens beslut om jämlikhet och jämställdhet påverkar ju faktiskt hur arbetetslivet kan organiseras. Den offentliga arbetsgivaren har en mycket viktigt uppgift. Genom att gå före på jämställdhetsområdet kan man skapa en positiv konkurrens om arbetskraften, där man sätter tryck på de konservativa strukturer som styr på Svenskt näringsliv och också på rätt många andra ställen för den delen.

Svenskt näringsliv borde nog börja fundera i lite andra banor, de borde inse att jämlikhet och jämställdhet inte är några udda krav på hur ett samhälle bör utformas. Snarare är det väl så att rätten att sätta den snäva vinsten i första rummet känns dammig, gammaldags och rätt omodern.

Företagsklimat, hur och för vem?

Efter kvällens debatt i Göteborgs kommunfullmäktige ställer jag mig rubricerad fråga. Sammanfattningsvis rörde sig debatten från stora till små företag, från förmögenhetsskatt tilll lagen om anställningsskydd och inte minst från amsagor till dokumentär.

Högern i Göteborg tar föga förvånande upp den debatt som Svenskt näringsliv så utstuderat driver. Eftersom skatten är för hög, anställningsskyddet för de anställda är för bra och för att Miljönämnden faktiskt ser till att maten vi köper inte är dålig är företagsklimatet i Göteborg påväg utför, ja ni förstår, om inte högern får som de vill är företagsklimatet snart på östtyska nivåer.

Jag tror att det är få saker som påverkar företagsklimatet så lite som lagen om anställningsskydd. Möjligtvis hur det går för Liverpool i Premier league.

Vad är det då som påverkar hur det går för företagen?

För det första handlar det om PG Gyllenhammars tes, att Göteborgarna faktiskt måste ha råd att efterfråga de varor och tjänster som erbjuds. Då behöver vi stärka inkomsten för det som faktiskt konsumerar sina pengar, tvärtom vad högern gör. Högerns politik går ju ut på att ge mer köpkraft till dem som redan har det mesta och därmed sparar pengarna.

För det andra handlar det om att samhället i allmänhet och kommunen i synnerhet måste tillhandahålla välfärdstjänster i form av förskola, bostäder och sjukvård osv, så att både de som ska anställas och de som ska efterfråga faktiskt lockas till Göteborg eller väljer att bo kvar.

För det tredje tror jag det är viktigt att kommunen också för en aktiv etableringspolitik, skapar företagsbyar el liknande, och också utvecklar infrastrukturen så att företagen kan växa. En del av denna infrastruktur kan ju också vara att försöka stödja småföretagen genom byråkratin genom att samlokalisera kommunala och statliga myndighetsutövare för att möta kunden/brukaren på ett bättre sätt.

Hur ska man då sammanfatta detta? Jag tror högern gör samma misstag som alltid. Det är skatter, regler och anställningsskydd som är felen. Det tycker inte företagen. Alla fakta säger att företagen efterfrågar det som (s) driver i Göteborg. En politik som är bra för göteborgarna är bra för företagen. Svårare än så är det inte. Sedan kan man ju ändå alltid önska ett bättre tabelläge för Liverpool! Vad man än tycker om borgarna kan man ju inte skylla 6:e platsen på dem.

En (s)kolpolitik att gå till val på...

Jag hade en viss anspänning inför kongressens diskussionen om partiets förslag till ny skolpolitik. Det råder väl ingen tvekan om att väljarna i valet 2006 inte gillade våra ställningstagande i skolpolitiken. Kritiken om den sk flumskolan låg som ett lock över varje ansats att diskutera skolan och dess innehåll. Prestationskraven kändes rätt rejält om man säger så...

Efter ett par dagars diskuterande och debatterande känns det nu bra att kunna konstatera att resultatet blev riktigt, riktigt bra. På något sätt känns det viktigt att manifestera mot den soreteringsskola som högern har skapat utan att ge avkall på en av skolans huvuduppgifter, att ge ämndeskunskaper.

Min uppfattning är att den svenska skolan i grunden är väl fungerande. Skolan måste stå för sociala och etiska värden men självklart också klara och tydliga kunskapsmål som går att följa upp. En uppföljning på individnivå men också en uppföljning för att kunna styra resurserna dit de behövs bäst. Det handlar om de individuella utvecklingsplanerna och nationella proven, men också om ledarskap, balanserad styrning och SALSA-mätningar.

Det är här som högern sviker, de mäter individens resultat utan att prioritera resurser och därmed ökar sorteringen och utslagningen.

Det är i denna skärningspunkt, om skolans/undervisningens innehåll som gränsen mot högern går och den gränsen måste göras tydlig. Den socialdemokratiska skolpolitiken präglas av att sätta skolans innehåll i fokus. Samhället måste ställa tydligare mål och tydligare krav på hur undervisningen ska präglas, av både förtogenhets- och ämneskunskaper, av tydliga förväntningar och systematisk uppförlning, av lust att lära och av kreativitet och inte minst av arbetsro och trygghet.

Med kongressens beslut i ryggen ska det bli roligt och spännande att ge sig ut i den skolpolitiska debatten igen!

http://www.socialdemokraterna.se/Jobbkongressen/Beslutat-pa-jobbkongressen1/En-fornyad-skolpolitik-/

Fysiska utmaningar

Så har jag då gjort något som jag nog aldrig har gjort i mitt vuxna liv någongång tidigare. Jag antog en fysisk utmaning. Det kan tyckas vara nån form av 40-årskris, kanske inte. I vilket fall som helst känns det som om det spelar någon roll.

Till saken, jag cyklade till Stockholm. 56 mil, 6 dagar. För den mer än vana cyklisten låter det kanske inte så mycket men för en vardagscyklist som mig kändes utmaningen gigantisk. Dessutom sista veckan i oktober.

Så här några dagar efter målgång kan kännar man sig märkligt tom. Kan liksom inte begripa den där krypande ångesten och nervositeten jag hade innan avresa.

Det dröjer nog innan jag kör 56 mil på cykel igen, men resan gav i alla fall mersmak. om inte annat så är det ju så att de där 15 km jag har till jobbet kommer att kännas rätt korta i framtiden.