Det kalla Sverige

Ibland kan jag fundera på vad som hänt. Även om förståndet säger något annat blir jag ändå förvånad. Det har blivit kallt i Sverige, riktigt kallt. I media vittnar allt fler om hur de trots sin sjukdom, ibland dödlig, om hur de tvingas till arbete trots att de inte själva vet hur det ska gå till eller vilket arbete de ska klara att utföra. Dessutom träffar jag många personer genom mitt arbete med svåra och komplicerade sjukdomar, medlemmar som blivit fullständigt utslitna i sitt arbete och som nu Försäkringskassan säger åt att det kan ta ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden så därför ska de inte ha sjukpenning. Det känns som om Försäkringskassan drar in sjukpenning på löpande band.

Men man måste vara tydlig och ärlig, det är inte Försäkringskassan som är problemet. Det är ju så att vi fått en "ny" regering som vann valet på att det ska löna sig att arbeta och att avskaffa det s k bidragsberoendet. Vällovligt, men när man ser de konkreta förslagen blir man mörkrädd.

Regeringen för en politik som bygger på inställning att man ska misstänkliggöra alla som är sjuka. de kan nog inte vara sjuka på riktigt. De klarar av att jobba, bara de vill. Har man bidrag är man enligt regeringen i grunden lat. Därför drar man in ersättningar som tvingar sjuka och utslitna människor att leta annan försörjning.

Men högerregeringens politik är ju mer sofistikerad så. Man har dessutom beslutat att myndigheterna, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen bl a, ska pusha eller coacha individen i att ta eget ansvar. Myndigheternas ansvar är inte längre att hjälpa individen att bli frisk utan att hjälpa dem att söka jobb som inte finns.

Den berättigade kritiken mot regeringen består inte i deras ambition att fler måste arbeta. det är nämligen sant. Kritiken består i att man lägger allt ansvar på de sjuka och utslita för att lösa detta samhällsekonomiska problem.

Nej, istället borde man lägga ett större ansvar på samhället och på arbetsgivarna så att det faktiskt finns ett mänskligt arbetsliv som individen klarar av. Idag har den sjuka ensidigt detta ansvar, och det kan väl också Reinfeldt räkna ut, att en 55-årig utsliten undersköterska inte är särdeles attraktiv på arbetsmarkanden. det enda som återstår för henne är försörjningsstöd.

Det har blivit kallt i Sverige. Mycket kallt.

Opinonshysterin

Opinionsunderskningarna står nu för tiden som spön i backen. Siffror och procent, trender och utfall kastas runt i debatten och helt ärligt känns det svårt att bli klok på det. Den samlade mediabilden som sprids är ändå att det går himla dåligt för den rödgröna oppositionen i allmänhet och rent uselt för Mona och socialdemokraterna i synnerhet.

Idag släpptes SCBs stora undersökning och man kan väl konstatera att den rödgröna regeringsalternativet faktiskt stärkt sin position sedan senast. Högerregeringen tappar ännu mer mark.

Givet att det är opinionsundersökningar vi talar om och inte faktiska valresultat, hur kan det vara så när media skriver att det är oss det går dåligt för?

Den självklara om än konspiratoriska uppfattning är väl att Reinfeldt hellre vill prata om Mona än om att man slänger arbetslösa och sjukskrivna från hus och hem. Att man hänvisar folk till försörjningsstöd istället för arbete. Man kan ju förstå det. Hade jag fört en sån sopig politik hade jag inte heller velat torgföra min människosyn på det sättet.

Jag tycker det är viktigt att vi sträcker på ryggen och faktiskt med all ödmjukhet och med en krävande arbetsinsats kan slänga ut högern ur Rosenbad. Vi kan klara det och vi har faktiskt ett storförtroende i väljarkåren.

Sedan får man inget gratis och man ska abolut inte ta något för givet. Men bär huvudet högt. Sverige behöver en socialdemokratisk regering som arbetar för ett mer jämlikt och mänskligare samhälle och vi har det inom räckhåll!