I år fyllde Kommunal 100 år. Det är inte den första 100-åringen i sällskapet och inte heller den sista. Utan tvekan har svensk fackföreningsrörelses och också Kommunals första sekel varit oerhört framgångsrikt, dock ej utan bakslag. Frågan om hur nästa sekel ska bli känns en aning osäker men ändå hoppfull. Allt annan hade väl kanske i och för sig varit konstigt. Liksom under det första seklet kommer modet, organiseringen, vägvalen och förmågan att vara pragmatisk avgöra om det andra seklet blir lika framgångsrikt. Det känns oerhört spännande att få vara med under en kort, kort del på den resan.
Under den senaste tiden har jag varit med om ett par situationer som på något sätt beskriver de vägval som vi står inför. Låt mig lite kort beskriva dem.
1. Jag träffade medlemmarna på ett privat företag som bedriver familjedaghemsverksamhet. Företaget är omdebatterat och vill helst inte teckna kollektivavtal, men det inte det som jag hakar upp mig på. Nej, när jag träffar medlemmarna där vittnar de om att de känner sig behövda, de har fått ett riktigt arbete och slipper vara beroende av andra. De har efter ett oändligt antal praktikplatser och jobbintervjuer äntligen fått en alldeles egen inkomst. Nu tycker vi att detta företaget är ett mindre bra företag och det är vi inte ensamma om. Utifrån olika perspektiv kritserar hela arbetarrörelsen detta fenomen, och jag vill betona att det är på goda grunder. Det som ställer till det i mitt huvud är på vilket sätt ska vi få våra medlemmar övertygande om vår ståndpunkt, nämligen att det är ett misslyckande för välfärdspolitiken att just de fått detta jobbet?
2. Min andra fundering rör "RUT-branschen". Många av våra medlemmar där har, med benäget bistånd från arbetsgivaren, uppfattningen att avskaffar vi RUT så blir de av med jobbet. Jobbet som de, återigen efter ett oändligt antal praktikplatser och jobbintervjuer, äntligen fått. Hur får vi dem övertygade om det välfärdsmisslyckande som detta är?
Missförstå mig nu inte, jag vill vara tydlig om att jag tycker både den fria etableringen som dagmamma och RUT är felaktig politik och som spär på klyftor och ojämlikhet, men vi har lite uppförsbacke här. Vi blir liksom våra medlemmar och väljare svaret skyldig. Vart ska nu de här tankebanorna leda, tänker du kanske nu? Jag vet inte riktigt och jag kanske problematiserar det hela för mycket.
I kortversion bygger ju den svenska modellen på att arbetsmarknadens parter tar ansvar för arbetsmarknaden och att staten tar ansvar för omställning, utbildning och tydliga spelregler. Allt som ofta så dyker åsikten upp om att facket skulle vara ett särintresse. Inget kan vara mer fel. I den modell vi valt är en stark fackförening och starka kollektivavtal en avgörande faktor därför att en stark fackförening inte bara håller uppe inkomsterna utan faktiskt ser till att fördelningen sker någorlunda rättvist. En stark fackföreningsrörelse tar också ansvar för den rationalisering som oundvikligen blir följden av ökade inkomster. Dessa två funktioner i symbios leder ju i sig till en ökad välfärd.
Låt mig säga att vi kan välja en annan väg. Den vägen handlar om mer lagstiftning och statliga regleringar, t ex lagstiftade minimilöner. All erfarenhet ger dock vid handen att det inte är en bra idé. Om jag då går tillbaka till mina två exempel så är ju det arbeten som vi på goda grunder rationaliserat bort eftersom de inte utvecklar välfärden. Här ligger den utmaning som arbetarrörelsen har framför sig om nästa sekel ska bli lika framgångsrikt. Lyckas vi inte involvera alla människor i välfärdsutvecklingen kommer välfärden att hålla. Lyckas vi inte med att inge hopp och förtroende kommer de vi lämnar bakom oss att vända oss ryggen. Uttrycket alla ska med har väl blivit en gigantisk rörelseklyscha, men den håller trots allt.
Man kan beskriva detta på olika sätt, men det är egentligen bara ett som duger. Vi har misslyckats! Väljarna och medlemmarna är på god väg att tappa förtroendet för vår förmåga att lösa samhällets problem. Inte så konstigt eftersom vi inte har vårdat vårt uppdrag tillräckligt. Så till sist är det bara att bita i och försöka åstadkomma verklig och djupgående förändring, något som vi faktiskt inte gjort på ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar