Den 19 september 2010. Arbetarrörelsen lyckades inte återvinna regeringsmakten. Nu går drevet, debatter och utspel avlöser varandra, ska någon avgå eller inte och i så fall vem. Jag tror att det är dags att ta ett djupt andetag och fundera på det som händer, varför det händer och framför allt med vilka syften det händer.
Trots allt finns det ett antal saker som är sanna:
- Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val, om inte någonsin, så på väldigt länge.
- Högern gjorde ett av sitt sämsta val på 2000-talet.
- Drygt 1,8 miljoner har röstat på socialdemokraterna i Sverige, vilket gör att partiet fortfarande är störst!
- Drygt 93 000 personer har röstat på socialdemokraterna i Göteborg. Fortfarande störst i Göteborg!
Vilka slutsatser ska man då dra av det här då. De vassa pennorna svarar på samma tema. Ledningen måste avgå! Vem som är "ledningen" varierar efter skribent och debattör, men blir liksom inte mindre tröttsam för det. Det enda som de vassa pennorna har gemensamt är just kravet på avgång som metod för framtida socialdemokratiska valsegrar. Hmm, kan det vara så enkelt att om bara Mona och Thomas avgår och vi behåller RUT blir vi ett 40%-parti igen?
Rätt många människor röstar på oss fortfarande och en av de viktigaste frågorna vi måste ställa oss nu är hur vi på bästa sätt besvarar det förtroendet. Den frågan är naturligtvis inget som går att besvara i en blogg, ett debattinlägg eller i en tv-soffa, men en sak vet jag i alla fall. Mona, Thomas och RUT är inte svaret!
Frågan jag, i alla fall för mig själv, vill ha besvarad är varför alla dessa tyckare levererar lösningen nu. Om de visste förut, varför sa de inget? Om de nu satt inne på svaret, varför ställde de sig inte upp och sa: "Stopp, hej, hallå! Jag ville bara säga..." (för att citera en av det moderna Sveriges största poeter). Som ni säkert förstår har jag redan besvarat min fråga för mig själv. Jag har bestämt mig för att med lite större försiktighet lyssna på "svikarna" och de vassa pennorna. Jag har för min del bestämt mig att det finns någonting större som vi måste hantera med varsamhet, nämligen vårt parti. Partiet är det ena av de två verktyg som arbetarrörelsen har. Lämnar vi över det till de som satt inne med sanningen och inte sa något tror jag att de får rätt om partiets fortsatta kräftgång. Nu kommer ju det inte bli fallet.Partiet och hela arbetarrörelsen bärs fram av människor som drivs av kraften att utjämna levnadsvillkoren i samhället, rättvisa och solidaritet. Men lite orolig är jag allt...
Om man nu skulle försöka sig på att peka ut en riktning så tror jag det ligger en del i den fråga som hörde Anna Johansson ställa: "När levererade socialdemokratin en samhällsförändrande reform senast?" Den frågan förtjänar ett svar. Sedan måste vi bestämma oss vad vi gör åt det! I det samhällsbygget kanske Mona, Thomas och Rut deltar, eller så gör de det inte. Den som lever få se!
Vilka slutsatser ska man då dra av det här då. De vassa pennorna svarar på samma tema. Ledningen måste avgå! Vem som är "ledningen" varierar efter skribent och debattör, men blir liksom inte mindre tröttsam för det. Det enda som de vassa pennorna har gemensamt är just kravet på avgång som metod för framtida socialdemokratiska valsegrar. Hmm, kan det vara så enkelt att om bara Mona och Thomas avgår och vi behåller RUT blir vi ett 40%-parti igen?
Rätt många människor röstar på oss fortfarande och en av de viktigaste frågorna vi måste ställa oss nu är hur vi på bästa sätt besvarar det förtroendet. Den frågan är naturligtvis inget som går att besvara i en blogg, ett debattinlägg eller i en tv-soffa, men en sak vet jag i alla fall. Mona, Thomas och RUT är inte svaret!
Frågan jag, i alla fall för mig själv, vill ha besvarad är varför alla dessa tyckare levererar lösningen nu. Om de visste förut, varför sa de inget? Om de nu satt inne på svaret, varför ställde de sig inte upp och sa: "Stopp, hej, hallå! Jag ville bara säga..." (för att citera en av det moderna Sveriges största poeter). Som ni säkert förstår har jag redan besvarat min fråga för mig själv. Jag har bestämt mig för att med lite större försiktighet lyssna på "svikarna" och de vassa pennorna. Jag har för min del bestämt mig att det finns någonting större som vi måste hantera med varsamhet, nämligen vårt parti. Partiet är det ena av de två verktyg som arbetarrörelsen har. Lämnar vi över det till de som satt inne med sanningen och inte sa något tror jag att de får rätt om partiets fortsatta kräftgång. Nu kommer ju det inte bli fallet.Partiet och hela arbetarrörelsen bärs fram av människor som drivs av kraften att utjämna levnadsvillkoren i samhället, rättvisa och solidaritet. Men lite orolig är jag allt...
Om man nu skulle försöka sig på att peka ut en riktning så tror jag det ligger en del i den fråga som hörde Anna Johansson ställa: "När levererade socialdemokratin en samhällsförändrande reform senast?" Den frågan förtjänar ett svar. Sedan måste vi bestämma oss vad vi gör åt det! I det samhällsbygget kanske Mona, Thomas och Rut deltar, eller så gör de det inte. Den som lever få se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar