För några dagar sedan var jag på ett seminarium om folkhälsa och jämlika levnadsvillkor. Visst låter det spännande?
Det var det. Den ena föredragshållaren efter den andra visade forskning och statistik som man som sosse egentligen vet men ändå blir alldeles varm i hjärtat av. Jo förstår ni, det är nämligen så att ju mer jämlika levnadsvillkor människor har desto längre och bättre liv får vi alla. Jag vet, inte mycket till nyhet egentligen men ändå skönt att höra. Och kan ni tänka, inte en ända gång nämndes indragen sjukpenning eller ekonomiska frizoner som lösning på folkhälsoproblem och barnfattigdom.
Det kanske är dags att lämna den något raljanta tonen bakom sig och fundera en stund över ens egna tillkortakommanden. För mig blev det efter en stunds funderande en riktig aha-upplevelse. Jovisst, en motsättning i sig, men lite av en stunds klarhet blev det.
Jag upplevde att här ligger arbetarrörelsens känsla av visionslöshet och tafatthet. I debatter och förhandlingar, i möten med upprörda skolbarnsföräldrar och västlänkar, i uppsägningsförhandlingar och arbetsmiljökonsekvensbeskrivingar, vilka alla är viktiga, har vi missat att beskriva varför vi gör allt detta.
Vi gör det för att utjämna levnadsvillkoren. Därför att vi vet att utjämnade levnadsvillkor leder till ett bättre samhälle. Om min slutsats är att vi behöver bli mycket bättre på det. Just det i grunden enkla att utrota barnfattigdomen i Sverige skulle kosta 0,07% av BNP. Hur svårt kan det vara när vi vet de oerhört positiva konsekvenserna om vi lyckas?
Självutlämnande har jag lovat mig själv att ha ett tydligare fokus i mitt engagemang. Om vi utjämnar levnadsvillkoren för vi mycket gratis...
http://www.bokus.com/b/9789185703401.html?pt=search_result&search_term=j%E4mlikhetsanden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar