Varje generation upplever sig leva i en brytningstid. Det ligger kanske i sakens natur, att längta efter att få vara en del av historiens vingslag. Problemet är ju att det är först i efterhand man vet hur det egentligen förhöll sig. Det epokskifte som vi i alla fall upplever är vi genomgår nu är övergången från industrisamhället till det s k kunskapssamhället.
Det är med skräckblandad förtjusning jag som socialdemokrat ställs inför detta omvandling. Skräcken därför jag vet vem som alltid, alltid drar nitlotten. De med kortast utbildning och de med de svagaste nätverken, kort och de med minst tillgång till nödvändiga resurser. Såväl ekonomiska som sociala. Förtjusning därför att jag som reformist ser enorma möjligheter att förbättra samhället när hjulen ändå börjat snurra.
Göran Persson och många andra socialdemokratiska politiker satte på 90-talet upp målet om att hälften av alla 25-åringar skulle ha påbörjat en högskoleutbildning. Oerhört framsynt om vi vill ligga i framkant och ta täten i samhällsutvecklingen. Det är nu dags att komplettera detta mål med ett klart och tydlig målsättning för övriga utbildningsinriktningar. Många yrkesgymnasiala yrkesutbildningar går en ökenvandring idag därför att de inte finns i ett sammanhang. Har har vi som rörelse inte gjort läxan.
Idag har vi en regering som faktiskt vill fortsätta ökenvandringen. Yrkesutbildningarna ska uppenbarligen vara något för de utan s k läshuvud. Lärlingsutbildningen, borttagandet av den allmänna behörigheten till högskolan och försämringarna av komvux leder åt fel håll. Om vi menar allvar med kunskapssamhället behöver utbildningssystemet istället formas så att människor faktiskt hela tiden kan få tillgång till mer kunskap. Inte mindre. Regeringens politik leder till en förstärkning av klassamhället vid första anblicken, men vad det är som är värre är att den leder till en ökenvandring för hela samhället. Utan kompetenta löntagare, beredda att utveckla och ta initiativ stannar utveckliongen av och då försvinner grundbulten för det välfärdssanhälle vi lever i. Detta är Sveriges niondeklassare insett och söker inte heller yrkesutbildningarna längre.
Jag tror att vi samtidigt som vi tillgängliggör den akademiska utbildningen för fler måste göra så mycket mer. I grunden måste vi förskjuta värderingarna i skolan. Begreppet skoltrötta elever bör kallas för vad det egentligen är, nämligen en elevtrött skola. Vi måste växla upp den pedagogiska utvecklingen och verktygen för de som behöver den mest, oavsett vilken inriktning de läser. Skolan ska öppna dörrar, inte stänga dem!
Vi måste också skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för det livslånga lärandet. Studiefinansieringssytemet är idag en enorm flaskhals. Att "bara" återställa" komvux är inte på långt när tillräckligt. Kongressen 2009 fattade många bra beslut på detta område. Det är dags att börja omsätta detta nu!
söndag 3 april 2011
tisdag 1 februari 2011
Kongressen och framtiden
Snart är det dags för Socialdemokraterna att genomföra sin eftervalskongress. Efter Jobbkongressen blir väl detta, om uttrycket ursäktas, Messiaskongressen. Som kandidat kan jag känna att debatten, diskussionen och förväntningarna ställer oerhörda krav på revolutionerande resultat. Jag tror inte det kommer bli fallet. Jag hoppas inte att det kommer bli fallet!
Jag tror nämligen inte på att vi genom kongressbeslut kan eller ska lägga om politik och tradition totalt. En aning konservativ kanske, men det finns väldigt få alexanderhugg i politiken. Därför står inte partiets hopp i en messias.
Så långt detta. Däremot tror jag det finns ett antal områden där partiet behöver påbörja en förnyelse:
1. Partiets mötesliv måste förändras och öppnas så fler måste ges möjlighet att delta. Ju färre som deltar i folkrörelsearbetet desto sämre stöd kommer vår politik att få. Därför måste också arenorna utvecklas. De traditionella föreningsmötena måste kompletteras med alla tänkbara forum där politik kan diskuteras. Den tradtionella möteskulturen behöver tillföras en social dimension. Parlamentarismen som metod är bra när vi ska fatta beslut, kanske inte för en idéskapande debatt. Nya medier (som kanske inte är så nya egentligen), medlemsomröstningar och diskussionsgrupper kanske borde få en större plats i processen.
2. Partiet behöver bli bredare. Socialdemokratin är skapad som en reaktion på avarterna som industrisamhället skapade. I mångt och mycket har partiet lyckats i sitt uppdrag. I dag ser samhället annorlunda ut. Klassklyftorna är ju inte avskaffade men de tar sin nya uttryck. Samhället utvecklar sig allt mer mot kunskaps- och tjänsteproduktion, från storskalighet till småskalighet. För att partiet ska klara omställningen behöver vi bli mer tillåtande och mer öppna för människor som i vanliga fall inte anser sig vara socialdemokrater. Vi behöver också hitta de nya verktygen som krävs av de nya förutsättningarna.
3. Partiet behöver ett mer modernt ledarskap. Vi behöver fundera på om det är rimligt att vi kommunicerar vår politik genom en person. Kanske är det så att vi kan lära av Miljöpartiet, inte nödvändigtvis göra som dem. I praktiken har vi ett delat ledarskap rent internt. Ordförande, partisekreterare och gruppledare i riksdagen. Kanske skulle vi tydliggöra detta genom att utveckla rollerna som politiska kommunikatörer eller spårkrör.
Dessa tre områden är organisatoriska därför att jag tror det är här våra problem ligger. Självklart behöver vi också göra en politisk analys som jag också berört i tidigare inlägg, men utan en organisatorisk utveckling och förnyelse kommer vår politik långsiktigt bara stödjas av ett fåtal. Oavsett hur bra den än är.
Jag tror nämligen inte på att vi genom kongressbeslut kan eller ska lägga om politik och tradition totalt. En aning konservativ kanske, men det finns väldigt få alexanderhugg i politiken. Därför står inte partiets hopp i en messias.
Så långt detta. Däremot tror jag det finns ett antal områden där partiet behöver påbörja en förnyelse:
1. Partiets mötesliv måste förändras och öppnas så fler måste ges möjlighet att delta. Ju färre som deltar i folkrörelsearbetet desto sämre stöd kommer vår politik att få. Därför måste också arenorna utvecklas. De traditionella föreningsmötena måste kompletteras med alla tänkbara forum där politik kan diskuteras. Den tradtionella möteskulturen behöver tillföras en social dimension. Parlamentarismen som metod är bra när vi ska fatta beslut, kanske inte för en idéskapande debatt. Nya medier (som kanske inte är så nya egentligen), medlemsomröstningar och diskussionsgrupper kanske borde få en större plats i processen.
2. Partiet behöver bli bredare. Socialdemokratin är skapad som en reaktion på avarterna som industrisamhället skapade. I mångt och mycket har partiet lyckats i sitt uppdrag. I dag ser samhället annorlunda ut. Klassklyftorna är ju inte avskaffade men de tar sin nya uttryck. Samhället utvecklar sig allt mer mot kunskaps- och tjänsteproduktion, från storskalighet till småskalighet. För att partiet ska klara omställningen behöver vi bli mer tillåtande och mer öppna för människor som i vanliga fall inte anser sig vara socialdemokrater. Vi behöver också hitta de nya verktygen som krävs av de nya förutsättningarna.
3. Partiet behöver ett mer modernt ledarskap. Vi behöver fundera på om det är rimligt att vi kommunicerar vår politik genom en person. Kanske är det så att vi kan lära av Miljöpartiet, inte nödvändigtvis göra som dem. I praktiken har vi ett delat ledarskap rent internt. Ordförande, partisekreterare och gruppledare i riksdagen. Kanske skulle vi tydliggöra detta genom att utveckla rollerna som politiska kommunikatörer eller spårkrör.
Dessa tre områden är organisatoriska därför att jag tror det är här våra problem ligger. Självklart behöver vi också göra en politisk analys som jag också berört i tidigare inlägg, men utan en organisatorisk utveckling och förnyelse kommer vår politik långsiktigt bara stödjas av ett fåtal. Oavsett hur bra den än är.
onsdag 15 december 2010
Säg ja till tjänstesektorn, men nej till RUT!
I måndags läste jag Leif Blomqvists debattartikel i Nytid (http://www.nytid.se/default.aspx?page=2&type=debatt) där han på ett bra sätt beskriver hur tjänstesektorn får en allt ökad betydelse i vårt samhälle. Oavsett ideologisk utgångspunkt måste vi beakta att RUT har varit svaret på det som många känner, nämligen tidspress och ett arbetsliv som kräver allt mer av de flesta. Dessutom ger det jobb till personer som tidigare haft svårt att få fäste på arbetsmarknaden. Detta är ju inte nya jobb, alternativet att lägga pengarna till kommunerna hade förmodligen skapat fler och kanske bättre arbetstillfällen, men för individen som äntligen för jobb är RUT något positivt. Detta kanske mer beskriver den svenska modellens misslyckande än RUTs förträfflighet. Från min horisont finns det ett antal saker som stökar till framtidsbilden av tjänstesektorn i allmänhet och hemservicesektorn i synnerhet.
1. Det svenska arbetsmarknadssystemet bygger på storskalighet. Av många skäl kanske det inte är långsiktigt hållbart. Diversifieringen av arbetsmarknaden är önskvärd och mycket av tillväxten sker och kommer att ske i småföretag inom tjänstesektorn. Frågan blir då hur vi löser anställningstrygghet, pensionstrygghet och övriga sociala skyddsnät för de som ska arbeta här. Ambitionen är ju att skapa fler arbeten, inte försämra trygghet och välfärd.
2. Leif skriver att man måste arbeta 3 timmar för att ha råd att kunna betala 1 timme till ett tjänsteföretag. Det är alldeles sant. Vi måste vara beredda att pröva nya vägar som gör det möjligt för fler att efterfråga tjänster. Vad som dessvärre också riskerar att bli sanning är att de som arbetar i hemservicesektorn måste jobba 3 timmar för att få ihop till 1 timmes normallön. Frågan vi måste lösa är hur dessa arbeten kan skapa yrkes- och karriärmöjligheter och inte minst möjligheten till en vettig löneutveckling. Så är det inte idag.
3. Ska vi för att lösa framtidens välfärd förlita oss på branscher som behöver skattesubventioner för att överhuvudtaget överleva? En av grunderna i den svenska modellen är att påskynda produktivitetsökningarna och acceptera rationaliseringarna för att omsätta detta i bättre välfärd. Hur förbättrar vi välfärden om vi ska lita på sektorer där dessa förutsättningar inte finns i samma utsträckning? Sedan RUT infördes har priset / timme som företagen tar betalt ökat med ungefär lika mycket som subventionen ger. Detta innebär att subventionen går rakt ned i företagens kassakistor. Det är möjligt att vi måste skapa en sektor med hjälp av gemensamma pengar, men då måste vi se till att pengarna faktiskt går till det. Det gör de inte idag.
Mina bevekelsegrunder att säga nej till RUT är inte att jag ser på jobben som pigjobb, tvärtom! Jag anser att dessa arbeten ska värderas och betalas efter samma förutsättningar som alla andra arbeten. Däremot håller jag med Leif, vi måste skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för en växande tjänstesektor. Då är RUT ingen bra idé.
1. Det svenska arbetsmarknadssystemet bygger på storskalighet. Av många skäl kanske det inte är långsiktigt hållbart. Diversifieringen av arbetsmarknaden är önskvärd och mycket av tillväxten sker och kommer att ske i småföretag inom tjänstesektorn. Frågan blir då hur vi löser anställningstrygghet, pensionstrygghet och övriga sociala skyddsnät för de som ska arbeta här. Ambitionen är ju att skapa fler arbeten, inte försämra trygghet och välfärd.
2. Leif skriver att man måste arbeta 3 timmar för att ha råd att kunna betala 1 timme till ett tjänsteföretag. Det är alldeles sant. Vi måste vara beredda att pröva nya vägar som gör det möjligt för fler att efterfråga tjänster. Vad som dessvärre också riskerar att bli sanning är att de som arbetar i hemservicesektorn måste jobba 3 timmar för att få ihop till 1 timmes normallön. Frågan vi måste lösa är hur dessa arbeten kan skapa yrkes- och karriärmöjligheter och inte minst möjligheten till en vettig löneutveckling. Så är det inte idag.
3. Ska vi för att lösa framtidens välfärd förlita oss på branscher som behöver skattesubventioner för att överhuvudtaget överleva? En av grunderna i den svenska modellen är att påskynda produktivitetsökningarna och acceptera rationaliseringarna för att omsätta detta i bättre välfärd. Hur förbättrar vi välfärden om vi ska lita på sektorer där dessa förutsättningar inte finns i samma utsträckning? Sedan RUT infördes har priset / timme som företagen tar betalt ökat med ungefär lika mycket som subventionen ger. Detta innebär att subventionen går rakt ned i företagens kassakistor. Det är möjligt att vi måste skapa en sektor med hjälp av gemensamma pengar, men då måste vi se till att pengarna faktiskt går till det. Det gör de inte idag.
Mina bevekelsegrunder att säga nej till RUT är inte att jag ser på jobben som pigjobb, tvärtom! Jag anser att dessa arbeten ska värderas och betalas efter samma förutsättningar som alla andra arbeten. Däremot håller jag med Leif, vi måste skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för en växande tjänstesektor. Då är RUT ingen bra idé.
söndag 5 december 2010
Bidragspartiet och a-kassan
En av de djupa fårorna i eftervalsdebatten är utan tvekan att socialdemokratin inte lyckats vända bilden av att vara ett bidragsparti. Interna utspel avlöser nu varandra om att vi måste göra upp med detta. "Det måste löna sig att jobba" och "a-kassan måste bli den omställningsförsäkring den ska vara". Kan inte mer än hålla med. Trodde dock inte att jag skulle höra det i sådana sammanhang och med den fokuseringen jag gjort nyligen. Bekymret med debatten är att för många börjar fokusera på ersättningsnivåerna och själva a-kassan som problemet. Jag trodde att problemet var att folk inte fick jobb? Men, men, det är kanske jag som har fel.
Om vi tar a-kassan som exempel så ska den vara något som ger mig inkomsttrygghet när jag blir arbetslös. Det är den inte idag. Tjänar du mer än ca 19000kr/mån får du inte 80% av din inkomst vid arbetslöshet. Detta måste bli bättre, för a-kassan är faktiskt inte bara en försäkring för de utan arbete, det är en försäkring för de med arbete också. Om inte de utan arbete har en inkomst som de kan klara sig på kommer de kriga för att få jobb till vilket pris som helst till slut, och då kommer lönen sjunka även för de med jobb. Nu handlar detta resonemang inte bara om a-kassan. Alla våra våra ekonomiska trygghetssystem, de s k bidragen, har denna uppgift i välfärdssamhället.
Avsaknaden av en fungerande arbetslinje tvingar socialdemokratin att välja mellan att slänga ut folk i kylan eller låta a-kassan bli en försörjningsförsäkring. Av självklara skäl väljer vi det sistnämnda, men inget av valen är egentligen bra. Borgarna har ingen lösning de heller och har dragit konsekvensen av det och säger det rakt och tydligt: -Ut i kylan och ta dina kompisar med dig!
Arbetarrörelsens utmaning ligger i att faktiskt se till att människor får möjlighet till nya jobb, till kompetensutveckling och att nya dörrar öppnas. Utmaningen ligger också i att förändra maktbalansen på svensk arbetsmarknad. Oavsett vad debatten säger om det så är det min uppfattning att det är alldeles för lätt för en arbetsgivare att säga upp anställda idag. Det kanske ska vara så lätt som det är idag, men då måste tryggheten för individen öka. Det kommer aldrig en borgerlig regering att lösa åt oss, men vad har vi för idéer om detta?
I Monas s k linjetal igår saknade jag detta. "Jag kanske säger saker som ni inte vill höra". Nej, men däremot lämnade hon ute saker som jag ville höra i ett sammanhang. Ska vi lyckas med a-kassan måste vi lyckas med omställning. För socialdemokratin är detta ett måste. Annars spelar det ju liksom inte nån roll. Vi har ju redan ett gäng vid makten som söker de enkla lösningarna på svåra problem.
Om vi tar a-kassan som exempel så ska den vara något som ger mig inkomsttrygghet när jag blir arbetslös. Det är den inte idag. Tjänar du mer än ca 19000kr/mån får du inte 80% av din inkomst vid arbetslöshet. Detta måste bli bättre, för a-kassan är faktiskt inte bara en försäkring för de utan arbete, det är en försäkring för de med arbete också. Om inte de utan arbete har en inkomst som de kan klara sig på kommer de kriga för att få jobb till vilket pris som helst till slut, och då kommer lönen sjunka även för de med jobb. Nu handlar detta resonemang inte bara om a-kassan. Alla våra våra ekonomiska trygghetssystem, de s k bidragen, har denna uppgift i välfärdssamhället.
Avsaknaden av en fungerande arbetslinje tvingar socialdemokratin att välja mellan att slänga ut folk i kylan eller låta a-kassan bli en försörjningsförsäkring. Av självklara skäl väljer vi det sistnämnda, men inget av valen är egentligen bra. Borgarna har ingen lösning de heller och har dragit konsekvensen av det och säger det rakt och tydligt: -Ut i kylan och ta dina kompisar med dig!
Arbetarrörelsens utmaning ligger i att faktiskt se till att människor får möjlighet till nya jobb, till kompetensutveckling och att nya dörrar öppnas. Utmaningen ligger också i att förändra maktbalansen på svensk arbetsmarknad. Oavsett vad debatten säger om det så är det min uppfattning att det är alldeles för lätt för en arbetsgivare att säga upp anställda idag. Det kanske ska vara så lätt som det är idag, men då måste tryggheten för individen öka. Det kommer aldrig en borgerlig regering att lösa åt oss, men vad har vi för idéer om detta?
I Monas s k linjetal igår saknade jag detta. "Jag kanske säger saker som ni inte vill höra". Nej, men däremot lämnade hon ute saker som jag ville höra i ett sammanhang. Ska vi lyckas med a-kassan måste vi lyckas med omställning. För socialdemokratin är detta ett måste. Annars spelar det ju liksom inte nån roll. Vi har ju redan ett gäng vid makten som söker de enkla lösningarna på svåra problem.
måndag 15 november 2010
Välfärden, facket och särintresset
I år fyllde Kommunal 100 år. Det är inte den första 100-åringen i sällskapet och inte heller den sista. Utan tvekan har svensk fackföreningsrörelses och också Kommunals första sekel varit oerhört framgångsrikt, dock ej utan bakslag. Frågan om hur nästa sekel ska bli känns en aning osäker men ändå hoppfull. Allt annan hade väl kanske i och för sig varit konstigt. Liksom under det första seklet kommer modet, organiseringen, vägvalen och förmågan att vara pragmatisk avgöra om det andra seklet blir lika framgångsrikt. Det känns oerhört spännande att få vara med under en kort, kort del på den resan.
Under den senaste tiden har jag varit med om ett par situationer som på något sätt beskriver de vägval som vi står inför. Låt mig lite kort beskriva dem.
1. Jag träffade medlemmarna på ett privat företag som bedriver familjedaghemsverksamhet. Företaget är omdebatterat och vill helst inte teckna kollektivavtal, men det inte det som jag hakar upp mig på. Nej, när jag träffar medlemmarna där vittnar de om att de känner sig behövda, de har fått ett riktigt arbete och slipper vara beroende av andra. De har efter ett oändligt antal praktikplatser och jobbintervjuer äntligen fått en alldeles egen inkomst. Nu tycker vi att detta företaget är ett mindre bra företag och det är vi inte ensamma om. Utifrån olika perspektiv kritserar hela arbetarrörelsen detta fenomen, och jag vill betona att det är på goda grunder. Det som ställer till det i mitt huvud är på vilket sätt ska vi få våra medlemmar övertygande om vår ståndpunkt, nämligen att det är ett misslyckande för välfärdspolitiken att just de fått detta jobbet?
2. Min andra fundering rör "RUT-branschen". Många av våra medlemmar där har, med benäget bistånd från arbetsgivaren, uppfattningen att avskaffar vi RUT så blir de av med jobbet. Jobbet som de, återigen efter ett oändligt antal praktikplatser och jobbintervjuer, äntligen fått. Hur får vi dem övertygade om det välfärdsmisslyckande som detta är?
Missförstå mig nu inte, jag vill vara tydlig om att jag tycker både den fria etableringen som dagmamma och RUT är felaktig politik och som spär på klyftor och ojämlikhet, men vi har lite uppförsbacke här. Vi blir liksom våra medlemmar och väljare svaret skyldig. Vart ska nu de här tankebanorna leda, tänker du kanske nu? Jag vet inte riktigt och jag kanske problematiserar det hela för mycket.
I kortversion bygger ju den svenska modellen på att arbetsmarknadens parter tar ansvar för arbetsmarknaden och att staten tar ansvar för omställning, utbildning och tydliga spelregler. Allt som ofta så dyker åsikten upp om att facket skulle vara ett särintresse. Inget kan vara mer fel. I den modell vi valt är en stark fackförening och starka kollektivavtal en avgörande faktor därför att en stark fackförening inte bara håller uppe inkomsterna utan faktiskt ser till att fördelningen sker någorlunda rättvist. En stark fackföreningsrörelse tar också ansvar för den rationalisering som oundvikligen blir följden av ökade inkomster. Dessa två funktioner i symbios leder ju i sig till en ökad välfärd.
Låt mig säga att vi kan välja en annan väg. Den vägen handlar om mer lagstiftning och statliga regleringar, t ex lagstiftade minimilöner. All erfarenhet ger dock vid handen att det inte är en bra idé. Om jag då går tillbaka till mina två exempel så är ju det arbeten som vi på goda grunder rationaliserat bort eftersom de inte utvecklar välfärden. Här ligger den utmaning som arbetarrörelsen har framför sig om nästa sekel ska bli lika framgångsrikt. Lyckas vi inte involvera alla människor i välfärdsutvecklingen kommer välfärden att hålla. Lyckas vi inte med att inge hopp och förtroende kommer de vi lämnar bakom oss att vända oss ryggen. Uttrycket alla ska med har väl blivit en gigantisk rörelseklyscha, men den håller trots allt.
Man kan beskriva detta på olika sätt, men det är egentligen bara ett som duger. Vi har misslyckats! Väljarna och medlemmarna är på god väg att tappa förtroendet för vår förmåga att lösa samhällets problem. Inte så konstigt eftersom vi inte har vårdat vårt uppdrag tillräckligt. Så till sist är det bara att bita i och försöka åstadkomma verklig och djupgående förändring, något som vi faktiskt inte gjort på ett tag.
Under den senaste tiden har jag varit med om ett par situationer som på något sätt beskriver de vägval som vi står inför. Låt mig lite kort beskriva dem.
1. Jag träffade medlemmarna på ett privat företag som bedriver familjedaghemsverksamhet. Företaget är omdebatterat och vill helst inte teckna kollektivavtal, men det inte det som jag hakar upp mig på. Nej, när jag träffar medlemmarna där vittnar de om att de känner sig behövda, de har fått ett riktigt arbete och slipper vara beroende av andra. De har efter ett oändligt antal praktikplatser och jobbintervjuer äntligen fått en alldeles egen inkomst. Nu tycker vi att detta företaget är ett mindre bra företag och det är vi inte ensamma om. Utifrån olika perspektiv kritserar hela arbetarrörelsen detta fenomen, och jag vill betona att det är på goda grunder. Det som ställer till det i mitt huvud är på vilket sätt ska vi få våra medlemmar övertygande om vår ståndpunkt, nämligen att det är ett misslyckande för välfärdspolitiken att just de fått detta jobbet?
2. Min andra fundering rör "RUT-branschen". Många av våra medlemmar där har, med benäget bistånd från arbetsgivaren, uppfattningen att avskaffar vi RUT så blir de av med jobbet. Jobbet som de, återigen efter ett oändligt antal praktikplatser och jobbintervjuer, äntligen fått. Hur får vi dem övertygade om det välfärdsmisslyckande som detta är?
Missförstå mig nu inte, jag vill vara tydlig om att jag tycker både den fria etableringen som dagmamma och RUT är felaktig politik och som spär på klyftor och ojämlikhet, men vi har lite uppförsbacke här. Vi blir liksom våra medlemmar och väljare svaret skyldig. Vart ska nu de här tankebanorna leda, tänker du kanske nu? Jag vet inte riktigt och jag kanske problematiserar det hela för mycket.
I kortversion bygger ju den svenska modellen på att arbetsmarknadens parter tar ansvar för arbetsmarknaden och att staten tar ansvar för omställning, utbildning och tydliga spelregler. Allt som ofta så dyker åsikten upp om att facket skulle vara ett särintresse. Inget kan vara mer fel. I den modell vi valt är en stark fackförening och starka kollektivavtal en avgörande faktor därför att en stark fackförening inte bara håller uppe inkomsterna utan faktiskt ser till att fördelningen sker någorlunda rättvist. En stark fackföreningsrörelse tar också ansvar för den rationalisering som oundvikligen blir följden av ökade inkomster. Dessa två funktioner i symbios leder ju i sig till en ökad välfärd.
Låt mig säga att vi kan välja en annan väg. Den vägen handlar om mer lagstiftning och statliga regleringar, t ex lagstiftade minimilöner. All erfarenhet ger dock vid handen att det inte är en bra idé. Om jag då går tillbaka till mina två exempel så är ju det arbeten som vi på goda grunder rationaliserat bort eftersom de inte utvecklar välfärden. Här ligger den utmaning som arbetarrörelsen har framför sig om nästa sekel ska bli lika framgångsrikt. Lyckas vi inte involvera alla människor i välfärdsutvecklingen kommer välfärden att hålla. Lyckas vi inte med att inge hopp och förtroende kommer de vi lämnar bakom oss att vända oss ryggen. Uttrycket alla ska med har väl blivit en gigantisk rörelseklyscha, men den håller trots allt.
Man kan beskriva detta på olika sätt, men det är egentligen bara ett som duger. Vi har misslyckats! Väljarna och medlemmarna är på god väg att tappa förtroendet för vår förmåga att lösa samhällets problem. Inte så konstigt eftersom vi inte har vårdat vårt uppdrag tillräckligt. Så till sist är det bara att bita i och försöka åstadkomma verklig och djupgående förändring, något som vi faktiskt inte gjort på ett tag.
fredag 12 november 2010
Någonting större...
Den 19 september 2010. Arbetarrörelsen lyckades inte återvinna regeringsmakten. Nu går drevet, debatter och utspel avlöser varandra, ska någon avgå eller inte och i så fall vem. Jag tror att det är dags att ta ett djupt andetag och fundera på det som händer, varför det händer och framför allt med vilka syften det händer.
Trots allt finns det ett antal saker som är sanna:
- Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val, om inte någonsin, så på väldigt länge.
- Högern gjorde ett av sitt sämsta val på 2000-talet.
- Drygt 1,8 miljoner har röstat på socialdemokraterna i Sverige, vilket gör att partiet fortfarande är störst!
- Drygt 93 000 personer har röstat på socialdemokraterna i Göteborg. Fortfarande störst i Göteborg!
Vilka slutsatser ska man då dra av det här då. De vassa pennorna svarar på samma tema. Ledningen måste avgå! Vem som är "ledningen" varierar efter skribent och debattör, men blir liksom inte mindre tröttsam för det. Det enda som de vassa pennorna har gemensamt är just kravet på avgång som metod för framtida socialdemokratiska valsegrar. Hmm, kan det vara så enkelt att om bara Mona och Thomas avgår och vi behåller RUT blir vi ett 40%-parti igen?
Rätt många människor röstar på oss fortfarande och en av de viktigaste frågorna vi måste ställa oss nu är hur vi på bästa sätt besvarar det förtroendet. Den frågan är naturligtvis inget som går att besvara i en blogg, ett debattinlägg eller i en tv-soffa, men en sak vet jag i alla fall. Mona, Thomas och RUT är inte svaret!
Frågan jag, i alla fall för mig själv, vill ha besvarad är varför alla dessa tyckare levererar lösningen nu. Om de visste förut, varför sa de inget? Om de nu satt inne på svaret, varför ställde de sig inte upp och sa: "Stopp, hej, hallå! Jag ville bara säga..." (för att citera en av det moderna Sveriges största poeter). Som ni säkert förstår har jag redan besvarat min fråga för mig själv. Jag har bestämt mig för att med lite större försiktighet lyssna på "svikarna" och de vassa pennorna. Jag har för min del bestämt mig att det finns någonting större som vi måste hantera med varsamhet, nämligen vårt parti. Partiet är det ena av de två verktyg som arbetarrörelsen har. Lämnar vi över det till de som satt inne med sanningen och inte sa något tror jag att de får rätt om partiets fortsatta kräftgång. Nu kommer ju det inte bli fallet.Partiet och hela arbetarrörelsen bärs fram av människor som drivs av kraften att utjämna levnadsvillkoren i samhället, rättvisa och solidaritet. Men lite orolig är jag allt...
Om man nu skulle försöka sig på att peka ut en riktning så tror jag det ligger en del i den fråga som hörde Anna Johansson ställa: "När levererade socialdemokratin en samhällsförändrande reform senast?" Den frågan förtjänar ett svar. Sedan måste vi bestämma oss vad vi gör åt det! I det samhällsbygget kanske Mona, Thomas och Rut deltar, eller så gör de det inte. Den som lever få se!
Vilka slutsatser ska man då dra av det här då. De vassa pennorna svarar på samma tema. Ledningen måste avgå! Vem som är "ledningen" varierar efter skribent och debattör, men blir liksom inte mindre tröttsam för det. Det enda som de vassa pennorna har gemensamt är just kravet på avgång som metod för framtida socialdemokratiska valsegrar. Hmm, kan det vara så enkelt att om bara Mona och Thomas avgår och vi behåller RUT blir vi ett 40%-parti igen?
Rätt många människor röstar på oss fortfarande och en av de viktigaste frågorna vi måste ställa oss nu är hur vi på bästa sätt besvarar det förtroendet. Den frågan är naturligtvis inget som går att besvara i en blogg, ett debattinlägg eller i en tv-soffa, men en sak vet jag i alla fall. Mona, Thomas och RUT är inte svaret!
Frågan jag, i alla fall för mig själv, vill ha besvarad är varför alla dessa tyckare levererar lösningen nu. Om de visste förut, varför sa de inget? Om de nu satt inne på svaret, varför ställde de sig inte upp och sa: "Stopp, hej, hallå! Jag ville bara säga..." (för att citera en av det moderna Sveriges största poeter). Som ni säkert förstår har jag redan besvarat min fråga för mig själv. Jag har bestämt mig för att med lite större försiktighet lyssna på "svikarna" och de vassa pennorna. Jag har för min del bestämt mig att det finns någonting större som vi måste hantera med varsamhet, nämligen vårt parti. Partiet är det ena av de två verktyg som arbetarrörelsen har. Lämnar vi över det till de som satt inne med sanningen och inte sa något tror jag att de får rätt om partiets fortsatta kräftgång. Nu kommer ju det inte bli fallet.Partiet och hela arbetarrörelsen bärs fram av människor som drivs av kraften att utjämna levnadsvillkoren i samhället, rättvisa och solidaritet. Men lite orolig är jag allt...
Om man nu skulle försöka sig på att peka ut en riktning så tror jag det ligger en del i den fråga som hörde Anna Johansson ställa: "När levererade socialdemokratin en samhällsförändrande reform senast?" Den frågan förtjänar ett svar. Sedan måste vi bestämma oss vad vi gör åt det! I det samhällsbygget kanske Mona, Thomas och Rut deltar, eller så gör de det inte. Den som lever få se!
söndag 28 mars 2010
Den framtida vuxenutbildningen är här...
Sedan högern vann valet 2006 har landets vuxenutbildning utsatts för tuffa nedskärningar till följd av indragna statsbidrag. Som göteborgare och socialdemokrat känns det ju extra kul och inte minst ansvarsfullt att kunna säga att så där gör vi inte i Göteborg, här satsar vi vuxnas lärande!
Vi har under flera års tid utvecklat formerna för vuxnas lärande i Göteborg. Den största satsningen hittills är den på verksamhetsförlagd SFI. Här möter Göteborg nyanlända med utbildning och praktik på arbetsplatser hand i hand för en bättre integration och ett bättre lärande. Hittills har den verksamhetsförlagda SFI gjort att över 1000 personer fått anställning och en fot in på arbetsmarknaden. Detta tillsammans med våra yrkesgymnasiala utbildningar gör att vi har bra metoder för att nå dem som behöver komma in på arbetsmarknaden. Självklart behöver vi hela tiden bli bättre och effektivare, men vi har lyckats hitta en metod som faktiskt fungerar.
Vuxenutbildning handlar för mig ytterst om en möjlighet att utjämna levnadsvillkor. Det som kännetecknar en framgångsrik vuxenutbildning är hur väl vi lyckas möta individens behov. Att hela tiden forma utbildningen efter vilka mål individen har. Denna egentligen självklara slutsats leder oss vidare i utvecklingen.
Målet med vuxenutbildning är att skapa nya möjligheter för människor. Utan att bli för stor i orden ska vuxenutbildningen vara en del i förverkligandet av dina drömmar. Att kunna byta yrkesinriktning, att kunna skaffa sig en utbildning så man får ett arbete eller att skaffa sin behörighet till högskolestudier. Alla har vi olika mål.
Att möta individens behov handlar också om att nå personer som kanske inte annars skulle studerat. Det handlar om att nå de kortutbildade som idag har ett arbete men som vi vet inte står så väl rustade inför strukturförändringar i arbetslivet
Att möta göteborgarens behov handlar inte bara om vilka studier vi erbjuder utan i allra högsta grad om hur. Vårt mål måste ju därför vara att göra studierna möjliga för göteborgarna. Det handlar om att du närsomhelst ska kunna påbörja dina studier och inte behöva vänta på att höstterminen ska starta, att kunna läsa på distans, kvällstid osv. Flexibilitet i tid och rum blir allt viktigare. Detta är den ena sidan. Den andra är att vi måste knyta mer resurser kring de individer som behöver just det. Det handlar om fler lärare, mindre grupper och bättre lärarledd undervisning.
I detta perspektiv blir formella skolformer något ganska ointressant. Skolformerna blir just det de ska vara. De blir "bara" medel för individen. I den omställningsprocessen är vi nu. Som företrädare för göteborgarna har vi nu fokus på individen istället för skolform i våra utbildningar.
Vi har under flera års tid utvecklat formerna för vuxnas lärande i Göteborg. Den största satsningen hittills är den på verksamhetsförlagd SFI. Här möter Göteborg nyanlända med utbildning och praktik på arbetsplatser hand i hand för en bättre integration och ett bättre lärande. Hittills har den verksamhetsförlagda SFI gjort att över 1000 personer fått anställning och en fot in på arbetsmarknaden. Detta tillsammans med våra yrkesgymnasiala utbildningar gör att vi har bra metoder för att nå dem som behöver komma in på arbetsmarknaden. Självklart behöver vi hela tiden bli bättre och effektivare, men vi har lyckats hitta en metod som faktiskt fungerar.
Vuxenutbildning handlar för mig ytterst om en möjlighet att utjämna levnadsvillkor. Det som kännetecknar en framgångsrik vuxenutbildning är hur väl vi lyckas möta individens behov. Att hela tiden forma utbildningen efter vilka mål individen har. Denna egentligen självklara slutsats leder oss vidare i utvecklingen.
Målet med vuxenutbildning är att skapa nya möjligheter för människor. Utan att bli för stor i orden ska vuxenutbildningen vara en del i förverkligandet av dina drömmar. Att kunna byta yrkesinriktning, att kunna skaffa sig en utbildning så man får ett arbete eller att skaffa sin behörighet till högskolestudier. Alla har vi olika mål.
Att möta individens behov handlar också om att nå personer som kanske inte annars skulle studerat. Det handlar om att nå de kortutbildade som idag har ett arbete men som vi vet inte står så väl rustade inför strukturförändringar i arbetslivet
Att möta göteborgarens behov handlar inte bara om vilka studier vi erbjuder utan i allra högsta grad om hur. Vårt mål måste ju därför vara att göra studierna möjliga för göteborgarna. Det handlar om att du närsomhelst ska kunna påbörja dina studier och inte behöva vänta på att höstterminen ska starta, att kunna läsa på distans, kvällstid osv. Flexibilitet i tid och rum blir allt viktigare. Detta är den ena sidan. Den andra är att vi måste knyta mer resurser kring de individer som behöver just det. Det handlar om fler lärare, mindre grupper och bättre lärarledd undervisning.
I detta perspektiv blir formella skolformer något ganska ointressant. Skolformerna blir just det de ska vara. De blir "bara" medel för individen. I den omställningsprocessen är vi nu. Som företrädare för göteborgarna har vi nu fokus på individen istället för skolform i våra utbildningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)