I år fyllde Kommunal 100 år. Det är inte den första 100-åringen i sällskapet och inte heller den sista. Utan tvekan har svensk fackföreningsrörelses och också Kommunals första sekel varit oerhört framgångsrikt, dock ej utan bakslag. Frågan om hur nästa sekel ska bli känns en aning osäker men ändå hoppfull. Allt annan hade väl kanske i och för sig varit konstigt. Liksom under det första seklet kommer modet, organiseringen, vägvalen och förmågan att vara pragmatisk avgöra om det andra seklet blir lika framgångsrikt. Det känns oerhört spännande att få vara med under en kort, kort del på den resan.
Under den senaste tiden har jag varit med om ett par situationer som på något sätt beskriver de vägval som vi står inför. Låt mig lite kort beskriva dem.
1. Jag träffade medlemmarna på ett privat företag som bedriver familjedaghemsverksamhet. Företaget är omdebatterat och vill helst inte teckna kollektivavtal, men det inte det som jag hakar upp mig på. Nej, när jag träffar medlemmarna där vittnar de om att de känner sig behövda, de har fått ett riktigt arbete och slipper vara beroende av andra. De har efter ett oändligt antal praktikplatser och jobbintervjuer äntligen fått en alldeles egen inkomst. Nu tycker vi att detta företaget är ett mindre bra företag och det är vi inte ensamma om. Utifrån olika perspektiv kritserar hela arbetarrörelsen detta fenomen, och jag vill betona att det är på goda grunder. Det som ställer till det i mitt huvud är på vilket sätt ska vi få våra medlemmar övertygande om vår ståndpunkt, nämligen att det är ett misslyckande för välfärdspolitiken att just de fått detta jobbet?
2. Min andra fundering rör "RUT-branschen". Många av våra medlemmar där har, med benäget bistånd från arbetsgivaren, uppfattningen att avskaffar vi RUT så blir de av med jobbet. Jobbet som de, återigen efter ett oändligt antal praktikplatser och jobbintervjuer, äntligen fått. Hur får vi dem övertygade om det välfärdsmisslyckande som detta är?
Missförstå mig nu inte, jag vill vara tydlig om att jag tycker både den fria etableringen som dagmamma och RUT är felaktig politik och som spär på klyftor och ojämlikhet, men vi har lite uppförsbacke här. Vi blir liksom våra medlemmar och väljare svaret skyldig. Vart ska nu de här tankebanorna leda, tänker du kanske nu? Jag vet inte riktigt och jag kanske problematiserar det hela för mycket.
I kortversion bygger ju den svenska modellen på att arbetsmarknadens parter tar ansvar för arbetsmarknaden och att staten tar ansvar för omställning, utbildning och tydliga spelregler. Allt som ofta så dyker åsikten upp om att facket skulle vara ett särintresse. Inget kan vara mer fel. I den modell vi valt är en stark fackförening och starka kollektivavtal en avgörande faktor därför att en stark fackförening inte bara håller uppe inkomsterna utan faktiskt ser till att fördelningen sker någorlunda rättvist. En stark fackföreningsrörelse tar också ansvar för den rationalisering som oundvikligen blir följden av ökade inkomster. Dessa två funktioner i symbios leder ju i sig till en ökad välfärd.
Låt mig säga att vi kan välja en annan väg. Den vägen handlar om mer lagstiftning och statliga regleringar, t ex lagstiftade minimilöner. All erfarenhet ger dock vid handen att det inte är en bra idé. Om jag då går tillbaka till mina två exempel så är ju det arbeten som vi på goda grunder rationaliserat bort eftersom de inte utvecklar välfärden. Här ligger den utmaning som arbetarrörelsen har framför sig om nästa sekel ska bli lika framgångsrikt. Lyckas vi inte involvera alla människor i välfärdsutvecklingen kommer välfärden att hålla. Lyckas vi inte med att inge hopp och förtroende kommer de vi lämnar bakom oss att vända oss ryggen. Uttrycket alla ska med har väl blivit en gigantisk rörelseklyscha, men den håller trots allt.
Man kan beskriva detta på olika sätt, men det är egentligen bara ett som duger. Vi har misslyckats! Väljarna och medlemmarna är på god väg att tappa förtroendet för vår förmåga att lösa samhällets problem. Inte så konstigt eftersom vi inte har vårdat vårt uppdrag tillräckligt. Så till sist är det bara att bita i och försöka åstadkomma verklig och djupgående förändring, något som vi faktiskt inte gjort på ett tag.
måndag 15 november 2010
fredag 12 november 2010
Någonting större...
Den 19 september 2010. Arbetarrörelsen lyckades inte återvinna regeringsmakten. Nu går drevet, debatter och utspel avlöser varandra, ska någon avgå eller inte och i så fall vem. Jag tror att det är dags att ta ett djupt andetag och fundera på det som händer, varför det händer och framför allt med vilka syften det händer.
Trots allt finns det ett antal saker som är sanna:
- Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val, om inte någonsin, så på väldigt länge.
- Högern gjorde ett av sitt sämsta val på 2000-talet.
- Drygt 1,8 miljoner har röstat på socialdemokraterna i Sverige, vilket gör att partiet fortfarande är störst!
- Drygt 93 000 personer har röstat på socialdemokraterna i Göteborg. Fortfarande störst i Göteborg!
Vilka slutsatser ska man då dra av det här då. De vassa pennorna svarar på samma tema. Ledningen måste avgå! Vem som är "ledningen" varierar efter skribent och debattör, men blir liksom inte mindre tröttsam för det. Det enda som de vassa pennorna har gemensamt är just kravet på avgång som metod för framtida socialdemokratiska valsegrar. Hmm, kan det vara så enkelt att om bara Mona och Thomas avgår och vi behåller RUT blir vi ett 40%-parti igen?
Rätt många människor röstar på oss fortfarande och en av de viktigaste frågorna vi måste ställa oss nu är hur vi på bästa sätt besvarar det förtroendet. Den frågan är naturligtvis inget som går att besvara i en blogg, ett debattinlägg eller i en tv-soffa, men en sak vet jag i alla fall. Mona, Thomas och RUT är inte svaret!
Frågan jag, i alla fall för mig själv, vill ha besvarad är varför alla dessa tyckare levererar lösningen nu. Om de visste förut, varför sa de inget? Om de nu satt inne på svaret, varför ställde de sig inte upp och sa: "Stopp, hej, hallå! Jag ville bara säga..." (för att citera en av det moderna Sveriges största poeter). Som ni säkert förstår har jag redan besvarat min fråga för mig själv. Jag har bestämt mig för att med lite större försiktighet lyssna på "svikarna" och de vassa pennorna. Jag har för min del bestämt mig att det finns någonting större som vi måste hantera med varsamhet, nämligen vårt parti. Partiet är det ena av de två verktyg som arbetarrörelsen har. Lämnar vi över det till de som satt inne med sanningen och inte sa något tror jag att de får rätt om partiets fortsatta kräftgång. Nu kommer ju det inte bli fallet.Partiet och hela arbetarrörelsen bärs fram av människor som drivs av kraften att utjämna levnadsvillkoren i samhället, rättvisa och solidaritet. Men lite orolig är jag allt...
Om man nu skulle försöka sig på att peka ut en riktning så tror jag det ligger en del i den fråga som hörde Anna Johansson ställa: "När levererade socialdemokratin en samhällsförändrande reform senast?" Den frågan förtjänar ett svar. Sedan måste vi bestämma oss vad vi gör åt det! I det samhällsbygget kanske Mona, Thomas och Rut deltar, eller så gör de det inte. Den som lever få se!
Vilka slutsatser ska man då dra av det här då. De vassa pennorna svarar på samma tema. Ledningen måste avgå! Vem som är "ledningen" varierar efter skribent och debattör, men blir liksom inte mindre tröttsam för det. Det enda som de vassa pennorna har gemensamt är just kravet på avgång som metod för framtida socialdemokratiska valsegrar. Hmm, kan det vara så enkelt att om bara Mona och Thomas avgår och vi behåller RUT blir vi ett 40%-parti igen?
Rätt många människor röstar på oss fortfarande och en av de viktigaste frågorna vi måste ställa oss nu är hur vi på bästa sätt besvarar det förtroendet. Den frågan är naturligtvis inget som går att besvara i en blogg, ett debattinlägg eller i en tv-soffa, men en sak vet jag i alla fall. Mona, Thomas och RUT är inte svaret!
Frågan jag, i alla fall för mig själv, vill ha besvarad är varför alla dessa tyckare levererar lösningen nu. Om de visste förut, varför sa de inget? Om de nu satt inne på svaret, varför ställde de sig inte upp och sa: "Stopp, hej, hallå! Jag ville bara säga..." (för att citera en av det moderna Sveriges största poeter). Som ni säkert förstår har jag redan besvarat min fråga för mig själv. Jag har bestämt mig för att med lite större försiktighet lyssna på "svikarna" och de vassa pennorna. Jag har för min del bestämt mig att det finns någonting större som vi måste hantera med varsamhet, nämligen vårt parti. Partiet är det ena av de två verktyg som arbetarrörelsen har. Lämnar vi över det till de som satt inne med sanningen och inte sa något tror jag att de får rätt om partiets fortsatta kräftgång. Nu kommer ju det inte bli fallet.Partiet och hela arbetarrörelsen bärs fram av människor som drivs av kraften att utjämna levnadsvillkoren i samhället, rättvisa och solidaritet. Men lite orolig är jag allt...
Om man nu skulle försöka sig på att peka ut en riktning så tror jag det ligger en del i den fråga som hörde Anna Johansson ställa: "När levererade socialdemokratin en samhällsförändrande reform senast?" Den frågan förtjänar ett svar. Sedan måste vi bestämma oss vad vi gör åt det! I det samhällsbygget kanske Mona, Thomas och Rut deltar, eller så gör de det inte. Den som lever få se!
söndag 28 mars 2010
Den framtida vuxenutbildningen är här...
Sedan högern vann valet 2006 har landets vuxenutbildning utsatts för tuffa nedskärningar till följd av indragna statsbidrag. Som göteborgare och socialdemokrat känns det ju extra kul och inte minst ansvarsfullt att kunna säga att så där gör vi inte i Göteborg, här satsar vi vuxnas lärande!
Vi har under flera års tid utvecklat formerna för vuxnas lärande i Göteborg. Den största satsningen hittills är den på verksamhetsförlagd SFI. Här möter Göteborg nyanlända med utbildning och praktik på arbetsplatser hand i hand för en bättre integration och ett bättre lärande. Hittills har den verksamhetsförlagda SFI gjort att över 1000 personer fått anställning och en fot in på arbetsmarknaden. Detta tillsammans med våra yrkesgymnasiala utbildningar gör att vi har bra metoder för att nå dem som behöver komma in på arbetsmarknaden. Självklart behöver vi hela tiden bli bättre och effektivare, men vi har lyckats hitta en metod som faktiskt fungerar.
Vuxenutbildning handlar för mig ytterst om en möjlighet att utjämna levnadsvillkor. Det som kännetecknar en framgångsrik vuxenutbildning är hur väl vi lyckas möta individens behov. Att hela tiden forma utbildningen efter vilka mål individen har. Denna egentligen självklara slutsats leder oss vidare i utvecklingen.
Målet med vuxenutbildning är att skapa nya möjligheter för människor. Utan att bli för stor i orden ska vuxenutbildningen vara en del i förverkligandet av dina drömmar. Att kunna byta yrkesinriktning, att kunna skaffa sig en utbildning så man får ett arbete eller att skaffa sin behörighet till högskolestudier. Alla har vi olika mål.
Att möta individens behov handlar också om att nå personer som kanske inte annars skulle studerat. Det handlar om att nå de kortutbildade som idag har ett arbete men som vi vet inte står så väl rustade inför strukturförändringar i arbetslivet
Att möta göteborgarens behov handlar inte bara om vilka studier vi erbjuder utan i allra högsta grad om hur. Vårt mål måste ju därför vara att göra studierna möjliga för göteborgarna. Det handlar om att du närsomhelst ska kunna påbörja dina studier och inte behöva vänta på att höstterminen ska starta, att kunna läsa på distans, kvällstid osv. Flexibilitet i tid och rum blir allt viktigare. Detta är den ena sidan. Den andra är att vi måste knyta mer resurser kring de individer som behöver just det. Det handlar om fler lärare, mindre grupper och bättre lärarledd undervisning.
I detta perspektiv blir formella skolformer något ganska ointressant. Skolformerna blir just det de ska vara. De blir "bara" medel för individen. I den omställningsprocessen är vi nu. Som företrädare för göteborgarna har vi nu fokus på individen istället för skolform i våra utbildningar.
Vi har under flera års tid utvecklat formerna för vuxnas lärande i Göteborg. Den största satsningen hittills är den på verksamhetsförlagd SFI. Här möter Göteborg nyanlända med utbildning och praktik på arbetsplatser hand i hand för en bättre integration och ett bättre lärande. Hittills har den verksamhetsförlagda SFI gjort att över 1000 personer fått anställning och en fot in på arbetsmarknaden. Detta tillsammans med våra yrkesgymnasiala utbildningar gör att vi har bra metoder för att nå dem som behöver komma in på arbetsmarknaden. Självklart behöver vi hela tiden bli bättre och effektivare, men vi har lyckats hitta en metod som faktiskt fungerar.
Vuxenutbildning handlar för mig ytterst om en möjlighet att utjämna levnadsvillkor. Det som kännetecknar en framgångsrik vuxenutbildning är hur väl vi lyckas möta individens behov. Att hela tiden forma utbildningen efter vilka mål individen har. Denna egentligen självklara slutsats leder oss vidare i utvecklingen.
Målet med vuxenutbildning är att skapa nya möjligheter för människor. Utan att bli för stor i orden ska vuxenutbildningen vara en del i förverkligandet av dina drömmar. Att kunna byta yrkesinriktning, att kunna skaffa sig en utbildning så man får ett arbete eller att skaffa sin behörighet till högskolestudier. Alla har vi olika mål.
Att möta individens behov handlar också om att nå personer som kanske inte annars skulle studerat. Det handlar om att nå de kortutbildade som idag har ett arbete men som vi vet inte står så väl rustade inför strukturförändringar i arbetslivet
Att möta göteborgarens behov handlar inte bara om vilka studier vi erbjuder utan i allra högsta grad om hur. Vårt mål måste ju därför vara att göra studierna möjliga för göteborgarna. Det handlar om att du närsomhelst ska kunna påbörja dina studier och inte behöva vänta på att höstterminen ska starta, att kunna läsa på distans, kvällstid osv. Flexibilitet i tid och rum blir allt viktigare. Detta är den ena sidan. Den andra är att vi måste knyta mer resurser kring de individer som behöver just det. Det handlar om fler lärare, mindre grupper och bättre lärarledd undervisning.
I detta perspektiv blir formella skolformer något ganska ointressant. Skolformerna blir just det de ska vara. De blir "bara" medel för individen. I den omställningsprocessen är vi nu. Som företrädare för göteborgarna har vi nu fokus på individen istället för skolform i våra utbildningar.
onsdag 17 mars 2010
Tänkvärda ögonblick
För några dagar sedan var jag på ett seminarium om folkhälsa och jämlika levnadsvillkor. Visst låter det spännande?
Det var det. Den ena föredragshållaren efter den andra visade forskning och statistik som man som sosse egentligen vet men ändå blir alldeles varm i hjärtat av. Jo förstår ni, det är nämligen så att ju mer jämlika levnadsvillkor människor har desto längre och bättre liv får vi alla. Jag vet, inte mycket till nyhet egentligen men ändå skönt att höra. Och kan ni tänka, inte en ända gång nämndes indragen sjukpenning eller ekonomiska frizoner som lösning på folkhälsoproblem och barnfattigdom.
Det kanske är dags att lämna den något raljanta tonen bakom sig och fundera en stund över ens egna tillkortakommanden. För mig blev det efter en stunds funderande en riktig aha-upplevelse. Jovisst, en motsättning i sig, men lite av en stunds klarhet blev det.
Jag upplevde att här ligger arbetarrörelsens känsla av visionslöshet och tafatthet. I debatter och förhandlingar, i möten med upprörda skolbarnsföräldrar och västlänkar, i uppsägningsförhandlingar och arbetsmiljökonsekvensbeskrivingar, vilka alla är viktiga, har vi missat att beskriva varför vi gör allt detta.
Vi gör det för att utjämna levnadsvillkoren. Därför att vi vet att utjämnade levnadsvillkor leder till ett bättre samhälle. Om min slutsats är att vi behöver bli mycket bättre på det. Just det i grunden enkla att utrota barnfattigdomen i Sverige skulle kosta 0,07% av BNP. Hur svårt kan det vara när vi vet de oerhört positiva konsekvenserna om vi lyckas?
Självutlämnande har jag lovat mig själv att ha ett tydligare fokus i mitt engagemang. Om vi utjämnar levnadsvillkoren för vi mycket gratis...
http://www.bokus.com/b/9789185703401.html?pt=search_result&search_term=j%E4mlikhetsanden
Det var det. Den ena föredragshållaren efter den andra visade forskning och statistik som man som sosse egentligen vet men ändå blir alldeles varm i hjärtat av. Jo förstår ni, det är nämligen så att ju mer jämlika levnadsvillkor människor har desto längre och bättre liv får vi alla. Jag vet, inte mycket till nyhet egentligen men ändå skönt att höra. Och kan ni tänka, inte en ända gång nämndes indragen sjukpenning eller ekonomiska frizoner som lösning på folkhälsoproblem och barnfattigdom.
Det kanske är dags att lämna den något raljanta tonen bakom sig och fundera en stund över ens egna tillkortakommanden. För mig blev det efter en stunds funderande en riktig aha-upplevelse. Jovisst, en motsättning i sig, men lite av en stunds klarhet blev det.
Jag upplevde att här ligger arbetarrörelsens känsla av visionslöshet och tafatthet. I debatter och förhandlingar, i möten med upprörda skolbarnsföräldrar och västlänkar, i uppsägningsförhandlingar och arbetsmiljökonsekvensbeskrivingar, vilka alla är viktiga, har vi missat att beskriva varför vi gör allt detta.
Vi gör det för att utjämna levnadsvillkoren. Därför att vi vet att utjämnade levnadsvillkor leder till ett bättre samhälle. Om min slutsats är att vi behöver bli mycket bättre på det. Just det i grunden enkla att utrota barnfattigdomen i Sverige skulle kosta 0,07% av BNP. Hur svårt kan det vara när vi vet de oerhört positiva konsekvenserna om vi lyckas?
Självutlämnande har jag lovat mig själv att ha ett tydligare fokus i mitt engagemang. Om vi utjämnar levnadsvillkoren för vi mycket gratis...
http://www.bokus.com/b/9789185703401.html?pt=search_result&search_term=j%E4mlikhetsanden
torsdag 17 december 2009
Det kalla Sverige
Ibland kan jag fundera på vad som hänt. Även om förståndet säger något annat blir jag ändå förvånad. Det har blivit kallt i Sverige, riktigt kallt. I media vittnar allt fler om hur de trots sin sjukdom, ibland dödlig, om hur de tvingas till arbete trots att de inte själva vet hur det ska gå till eller vilket arbete de ska klara att utföra. Dessutom träffar jag många personer genom mitt arbete med svåra och komplicerade sjukdomar, medlemmar som blivit fullständigt utslitna i sitt arbete och som nu Försäkringskassan säger åt att det kan ta ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden så därför ska de inte ha sjukpenning. Det känns som om Försäkringskassan drar in sjukpenning på löpande band.
Men man måste vara tydlig och ärlig, det är inte Försäkringskassan som är problemet. Det är ju så att vi fått en "ny" regering som vann valet på att det ska löna sig att arbeta och att avskaffa det s k bidragsberoendet. Vällovligt, men när man ser de konkreta förslagen blir man mörkrädd.
Regeringen för en politik som bygger på inställning att man ska misstänkliggöra alla som är sjuka. de kan nog inte vara sjuka på riktigt. De klarar av att jobba, bara de vill. Har man bidrag är man enligt regeringen i grunden lat. Därför drar man in ersättningar som tvingar sjuka och utslitna människor att leta annan försörjning.
Men högerregeringens politik är ju mer sofistikerad så. Man har dessutom beslutat att myndigheterna, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen bl a, ska pusha eller coacha individen i att ta eget ansvar. Myndigheternas ansvar är inte längre att hjälpa individen att bli frisk utan att hjälpa dem att söka jobb som inte finns.
Den berättigade kritiken mot regeringen består inte i deras ambition att fler måste arbeta. det är nämligen sant. Kritiken består i att man lägger allt ansvar på de sjuka och utslita för att lösa detta samhällsekonomiska problem.
Nej, istället borde man lägga ett större ansvar på samhället och på arbetsgivarna så att det faktiskt finns ett mänskligt arbetsliv som individen klarar av. Idag har den sjuka ensidigt detta ansvar, och det kan väl också Reinfeldt räkna ut, att en 55-årig utsliten undersköterska inte är särdeles attraktiv på arbetsmarkanden. det enda som återstår för henne är försörjningsstöd.
Det har blivit kallt i Sverige. Mycket kallt.
Men man måste vara tydlig och ärlig, det är inte Försäkringskassan som är problemet. Det är ju så att vi fått en "ny" regering som vann valet på att det ska löna sig att arbeta och att avskaffa det s k bidragsberoendet. Vällovligt, men när man ser de konkreta förslagen blir man mörkrädd.
Regeringen för en politik som bygger på inställning att man ska misstänkliggöra alla som är sjuka. de kan nog inte vara sjuka på riktigt. De klarar av att jobba, bara de vill. Har man bidrag är man enligt regeringen i grunden lat. Därför drar man in ersättningar som tvingar sjuka och utslitna människor att leta annan försörjning.
Men högerregeringens politik är ju mer sofistikerad så. Man har dessutom beslutat att myndigheterna, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen bl a, ska pusha eller coacha individen i att ta eget ansvar. Myndigheternas ansvar är inte längre att hjälpa individen att bli frisk utan att hjälpa dem att söka jobb som inte finns.
Den berättigade kritiken mot regeringen består inte i deras ambition att fler måste arbeta. det är nämligen sant. Kritiken består i att man lägger allt ansvar på de sjuka och utslita för att lösa detta samhällsekonomiska problem.
Nej, istället borde man lägga ett större ansvar på samhället och på arbetsgivarna så att det faktiskt finns ett mänskligt arbetsliv som individen klarar av. Idag har den sjuka ensidigt detta ansvar, och det kan väl också Reinfeldt räkna ut, att en 55-årig utsliten undersköterska inte är särdeles attraktiv på arbetsmarkanden. det enda som återstår för henne är försörjningsstöd.
Det har blivit kallt i Sverige. Mycket kallt.
torsdag 10 december 2009
Opinonshysterin
Opinionsunderskningarna står nu för tiden som spön i backen. Siffror och procent, trender och utfall kastas runt i debatten och helt ärligt känns det svårt att bli klok på det. Den samlade mediabilden som sprids är ändå att det går himla dåligt för den rödgröna oppositionen i allmänhet och rent uselt för Mona och socialdemokraterna i synnerhet.
Idag släpptes SCBs stora undersökning och man kan väl konstatera att den rödgröna regeringsalternativet faktiskt stärkt sin position sedan senast. Högerregeringen tappar ännu mer mark.
Givet att det är opinionsundersökningar vi talar om och inte faktiska valresultat, hur kan det vara så när media skriver att det är oss det går dåligt för?
Den självklara om än konspiratoriska uppfattning är väl att Reinfeldt hellre vill prata om Mona än om att man slänger arbetslösa och sjukskrivna från hus och hem. Att man hänvisar folk till försörjningsstöd istället för arbete. Man kan ju förstå det. Hade jag fört en sån sopig politik hade jag inte heller velat torgföra min människosyn på det sättet.
Jag tycker det är viktigt att vi sträcker på ryggen och faktiskt med all ödmjukhet och med en krävande arbetsinsats kan slänga ut högern ur Rosenbad. Vi kan klara det och vi har faktiskt ett storförtroende i väljarkåren.
Sedan får man inget gratis och man ska abolut inte ta något för givet. Men bär huvudet högt. Sverige behöver en socialdemokratisk regering som arbetar för ett mer jämlikt och mänskligare samhälle och vi har det inom räckhåll!
Idag släpptes SCBs stora undersökning och man kan väl konstatera att den rödgröna regeringsalternativet faktiskt stärkt sin position sedan senast. Högerregeringen tappar ännu mer mark.
Givet att det är opinionsundersökningar vi talar om och inte faktiska valresultat, hur kan det vara så när media skriver att det är oss det går dåligt för?
Den självklara om än konspiratoriska uppfattning är väl att Reinfeldt hellre vill prata om Mona än om att man slänger arbetslösa och sjukskrivna från hus och hem. Att man hänvisar folk till försörjningsstöd istället för arbete. Man kan ju förstå det. Hade jag fört en sån sopig politik hade jag inte heller velat torgföra min människosyn på det sättet.
Jag tycker det är viktigt att vi sträcker på ryggen och faktiskt med all ödmjukhet och med en krävande arbetsinsats kan slänga ut högern ur Rosenbad. Vi kan klara det och vi har faktiskt ett storförtroende i väljarkåren.
Sedan får man inget gratis och man ska abolut inte ta något för givet. Men bär huvudet högt. Sverige behöver en socialdemokratisk regering som arbetar för ett mer jämlikt och mänskligare samhälle och vi har det inom räckhåll!
tisdag 17 november 2009
Målet är inget, vägen är allt
Vilken är egentligen den viktigaste utmaningen för svenska arbetarrörelse egentligen. Debatten och därmed kritiken handlar om att rörelsen måste välja väg, höger eller vänster. Debatten känns väl igen av de flesta, den tar sig uttryck i etiketter som traditionalister och förnyare, Mona är höger osv.
Det är klart att frågan om höger/vänster är viktig, men jag blir så trött över att vi tillmäter den allt för stor betydelse i den meningen att vi tillåter oss att tro att svensk arbetarrörelse är höger. Det är här vi går bort oss, det är här vi låter andra än vi själva styra debatten om vad som är målen och vad som är medlen. Svensk arbetarrörelse är och har varit sinnebilden av en pragmatisk, verklighetsförädrande vänsterrörelse. Låt oss inte tro nåt annat.
En tidigare kollega till mig sa alltid att arbetarrörelsens styrka är att vi vet när bussen går. Vår styrka har alltid varit förankringen i vardagen, att beskriva problemet och också haft kraften att förändra. Styrkan har alltid legat i reformismen och pragmatiken. Beigt, men samhällförändrande!
Ibland när debattens vågor går höga om höger- eller vänstersossar undrar jag om vi inte har tappat fokus på det som är viktigt. Jag menar att visionen om det klasslösa samhället är precis lika hållbar och levande nu som tidgare, men vi har tappat fokus på förändringen. I och med det lämnas fältet öppet för andra som med helt andra ideologiska förtecken upplevs som förändringskrafter. För det handlar i grunden om det, människor vill ha det bättre, folk vill ha förändring och ser man inte att det är arbetarrörelsen som är den kraften kommer man att välja en annan kraft.
Nej, det är dags att fokusera på det som är viktigt. Formulera politiken som reformerar samhället till ett bättre ställe för de många människorna. Och så lägger vi tjafset åt sidan en stund.
Det är klart att frågan om höger/vänster är viktig, men jag blir så trött över att vi tillmäter den allt för stor betydelse i den meningen att vi tillåter oss att tro att svensk arbetarrörelse är höger. Det är här vi går bort oss, det är här vi låter andra än vi själva styra debatten om vad som är målen och vad som är medlen. Svensk arbetarrörelse är och har varit sinnebilden av en pragmatisk, verklighetsförädrande vänsterrörelse. Låt oss inte tro nåt annat.
En tidigare kollega till mig sa alltid att arbetarrörelsens styrka är att vi vet när bussen går. Vår styrka har alltid varit förankringen i vardagen, att beskriva problemet och också haft kraften att förändra. Styrkan har alltid legat i reformismen och pragmatiken. Beigt, men samhällförändrande!
Ibland när debattens vågor går höga om höger- eller vänstersossar undrar jag om vi inte har tappat fokus på det som är viktigt. Jag menar att visionen om det klasslösa samhället är precis lika hållbar och levande nu som tidgare, men vi har tappat fokus på förändringen. I och med det lämnas fältet öppet för andra som med helt andra ideologiska förtecken upplevs som förändringskrafter. För det handlar i grunden om det, människor vill ha det bättre, folk vill ha förändring och ser man inte att det är arbetarrörelsen som är den kraften kommer man att välja en annan kraft.
Nej, det är dags att fokusera på det som är viktigt. Formulera politiken som reformerar samhället till ett bättre ställe för de många människorna. Och så lägger vi tjafset åt sidan en stund.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)